Dags att Fila på Kroppen inför 2013

Just nu funderar jag en del på nya mål inför nästa år. En del löpning har det blivit även om jag inte varit sådär jättesugen på att bege mig ut i vinterlandskapet. Höften känns riktigt bra och det funkar ok med löpningen. 

30 grader kallare än i SF för två månader sedan, allt väder har sin charm

En irriterande detalj är att jag har lite småont i vänsterknät efter löpning. Detta har jag haft sedan i våras med ett litet uppehåll i samband med min rehabträning i början på hösten. Jag ska därför försöka ta ett litet break från löpningen fram till i början av februari. Under denna tid ska jag köra styrketräning baserat på de övningar jag fick med mig i höstas för att smida mig en bra kropp inför våren. Förhoppningsvis kan jag komma igång helt fräsch istället för att ha lite småont hela tiden.

Jag har blivit lite småhetsad/utmanad på jobbet att jag ska ge mig på att testa en triathlon nästa år….vi får väl se hur det blir med det, dags att ta på sig badbyxorna nu under löparuppehållet kanske.

Trevlig besök i underjorden

Äspöloppet blev en riktigt trevlig avslutning på säsongen. Det var åttonde (!) gången jag sprang loppet och det blev pers med 4 sekunder. Vi har en liten tradition att avsluta säsongen med detta lite annorlunda lopp. På med skyddshjälm, bind en skyddshuvepåse på ryggen, åk 450m ner i urberget och spring upp längs transportvägen 3.6 kilometer.

Lutningen ligger konstant på 14% så det dröjer inte länge innan mjölksyran kommer smygande.  Första året jag sprang gick jag ut hårt och hade ett helvete från 800 m och fram och de gamla skogsuvarna passerade mig en efter en.

Det är många riktigt bra löpare med i detta loppet. Det vimlar av unga orienterarkids som blåser uppför backen på under eller strax över 20 minuter. Det är dock inte bara snabba löpare som är med, hala spektrat är representerat men som exempel brukar jag ligga ungefär mitt i fältet istället för top 10% som jag brukar fixa i vanliga motionslopp.
Trodde inte jag skulle kunna hålla samma tempo som de två föegående åren då jag förbättrat mig väsentligt men gjorde ett försök att ligga på 40 sek /100m . Tänkte även försöka kämpa mig före Mikael som gjorde debut i gruvan i år.

Dags för Start

Startade lite mer försiktigt i år eftersom det brukar bli lite rusning i början. Och hamnade därför en bit bak i fältet i början av årets B-Heat. Efter drygt 500 m hade jag dock lufsat om de flesta och lade mig precis efter Mikael en stund. Gick om honom efter ett tag och fick en liten lucka efter ett tag men det kändes som om att han låg precis efter ett bra tag.

Fram till ca 1600 kvar kändes det ganska lugnt och det var inga större problem att hålla tempot. Det börjar en nästan kilometerlång raksträcka vid ca 1800 där jag vet att det brukar hända saker med kroppen, även i år var det här det började.

En av de framförvarande löparna hade tappat orken och nu var det bara två framför. Från 1200 var det mycket interna förhandlingar om det skulle bli någon gångpaus. Jag ville inte ge Mikael vittring på blod genom att börja gå, jag vet att det kan vara en mirakelmedicin i evighetsbacken så jag kan tacka honom för att det blev pers. Sista kilometern var det riktigt segt i benen, kändes lite som slutet på en 1000-intervall fast hela tiden.

Uppe ur djupet

Det hjälpte lite att tvåan framför såg ut att ha fått lite problem och vi närmade oss honom. Jag funderade först på att inte springa ikapp, ifall han nu skulle svara med en spurt så skulle det bli riktigt jobbigt. Jag hann i kapp honom precis i tunnelöppningen och försökte göra en patenterad fejkad "jag har krafter kvar"-omspringning och ökade tempot precis vid passagen. Detta funkade som tur är och jag fick ingen kontring.

Då var man där igen...

Regnigt, grått och mörkt. Precis som det var sist jag kunde träna ordentligt utan att ha ont efter passet. Då såg jag fram emot den varma sommarens träning men sen gick det som det gick och hela sommarens löpning fick hoppas över.

Nu hoppas jag kunna köra en rejäl uppbyggnad under vintern för att komma tillbaka i gammal god form i vår. Jag får fundera ut några konkreta mål att sikta på men just nu försöker jag mala på med 3 pass i veckan, lite blandat med långa intervaller och snabbdistans.

Nästa lördag är det dags för Äspöloppet igen (http://www.youtube.com/watch?v=8HgBhmJ0qwQ), det ska bli kul men jag vet hur sinnessjukt trött jag brukar bli i tunneln. Mitt pers där är 23:27….kanske kan hoppas på en tid under 24.

Kroppen Chockade i Amsterdam

För drygt fyra veckor sedan när jag stapplade fram 6 km i comebacken efter vårens och sommarens skadetragedi trodde jag det var kört. I torsdags sprang jag 6 km och fick ont i vänstervaden efter 4 km och kunde i fredags knappt gå utan att halta. Jag fick fatt i en massagetid på jobbet och efter 25 minuter gjorde det sjukt ont men massören sa att det var tur att jag kommit till honom annars hade det definitivt varit kört.

Startmingel

Det var Blåsigt, kyligt och mulet i Amsterdam i söndags. Tur det fanns många fransmän (och Batman) att huka bakom. Starten genomfördes i en enda lång svepande start. I den grupp där jag stod gick det smidigt och även om det var trångt de första 15 km så var det inga större problem att hålla sitt eget tempo.

Hur hamnade jag här??

Jag hade som plan att lägga mig på 4:50-4:55 och köra på tills vänstervaden sade stopp. Det funkade bra fram till  milen som gick på 48:45. Då  började jag känna lite i den och den överraskande nykomlingen bakre vänster lår. Även om jag sen sprang och tänkte mycket på detta så kunde jag fortsätta mata på med kilometrar på 4:48- ca 4:55 vilket kändes riktigt fint.

Halvmaran gick på 1:42:45 och passerades under banans blåsigaste kilometrar. Jag hukade bakom ett gäng svenskar, borrade ner huvudet och helt plötsligt hade det gått över 25 km och även om det började strama mer och mer i höger(!) vad och i låren så var det inte mer än det varit i tidigare maror. Höger vad höll sig helt lugn.

Från ca 27 fick jag börja jobba hårdare för att ligga under 5 på kilometern och fick ingen gratisfart längre. Jag tänkte här på mina tidigare maror då jag varit rätt seg framåt trettio vid alla tillfällen så det var bara att gneta på.

Efter 32 blev det jobbigare och jobbigare och jag körde nedräkning på alla möjliga sätt. Jag är rätt bra på att lura mig själv på olika sätt, bryta ner loppet i en, två och fem -kilometersbitar, jämföra med ett Helsingborgs terränglopp som ska springas i jogg-tempo, en liten lugn sexkilometersrunda eller med en 2 km intervall i 5:00 tempo på slutet. Hela tiden tänka, tänka, mata på , mata på....äta banan, dricka sportdryck , äta banan, lyssna på live-trummor längs vägen.

När det var två kilometer kvar började högervaden kännas skum och jag var rädd att behöva stanna som så många andra längs vägen men det löste upp sig ganska snabbt när jag började med extrem hälisättning för att dra ut muskeln igen.

Sista 500 var riktigt goa, in på Olympiastadium, bra med folk på läktaren och många lyckliga marathonlöpare, riktigt fint. 3:27:06 slutade det på . En bra bit under det väldigt ambitiösa målet. Kändes helt fantastiskt faktiskt.

Dags för Maraton (!)

Efter sju löparpass på fyra veckor come back löpning är det meningen att jag ska springa Amsterdam Marathon på söndag. Det kan ju mycket väl hända att man får en förkylning av någon av de äckliga människor jag åker tåg med varje dag men jag hoppas att immunförsvaret inte sviker mig ännu en gång.

Jag tryckte till med 28 km förra tisdagen och det gick under förutsättningarna bra. Jag är lite orolig att mina vader kommer att ge upp någonstans efter 30 km men tror att höften kan fixa resan. Jag hade rätt ont i höften/sätesmuskeln dagen efter långpasset men inte så att det kändes som i somras.
Det är nu jag inser hur vältränad jag var i våras när jag kunde dansa iväg på ett 28 km pass utan att känna något speciellt i benen dagen efter. Även om jag självklart var lite sliten då också så var det inte alls som det är nu.

Målet är fortfarande att kunna springa igenom loppet, vilket jag knappt trodde på själv när jag stapplade iväg 6 km för fyra veckor sedan. Som bonusmål kommer jag att satsa på en tid på ca 3:30….jag tror jag fixar fram till 30 utan, men det är sen det jävliga börjar.

Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr

Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline

Ljuset börjar komma så smått

Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång

Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen

Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen

mmmm...snickers

 

 

Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 

Usain

Trevande, Stapplande Steg

Två löppass denna veckan. Efter ett nervöst försök på 6 km i måndags och ett trevande snigelfartspass på 9 km i går känner jag försiktig optimism. Trots att jag hela tiden hypokondriskt går och känner efter så tror jag inte där finns någon speciell smärta i höften förutom den som framkallas av att springa två pass efter nästan två månaders uppehåll. Jag jämför hela tiden känslan höger och vänster höft och ibland tycker jag att smärtan finns där men och andra sidan behövde jag i somras inte stanna upp och koncentrera mig för att det skulle kännas, då gjorde det ont hela tiden.

Blåsiga men fina 9 km i Helsingborg

För att krydda till det lite var jag hos sjukgymnasten i tisdags och han chockade mig med att trycka på med ett hårt styrkepass för ben och höft. Detta gjorde att jag dagen efter hade ont i alla benmuskler som finns, men inte i höften.

Jag är fortfarande stel i höften/baksidan av låret men det blir hittills inte värre av att springa. Jag siktar på att klämma ett pass till i helgen och fortsätter hoppas att jag inte får ett bakslag.  Jag upptäckte att det finns en del att jobba med när det gäller flåset också så nu får det gärna vara slut på det här tramset.

Böja, Knäcka , Sträcka

Efter 8 års tennis, 25 års fotbollsspelande och 7 års löpning gick jag för första gången i livet till en så kallad sjukgymnast i tisdags. Jag hade redan ställt en trolig diagnos med hjälp av Dr Google men tänkte att det kan vara bra att veta om det verkligen är det spåret så att jag inte slösar ännu fler månader utan att märka framsteg.

Det var ett väldigt böjande, sträckande och dragande och klämmande innan han bad mig göra ännu en stretchövning och jag meddelade honom att ”jo, som jag sa så drar det i hela sidan (höften och nedåt) när jag gör så här". Då tog han ett yodagrepp och tryckte till längs sidan på benet och bad mig göra det igen. ”Ok, nu känns det förstås inget”, sa jag, ”intressant”, sa han.

Min hemdiagnos stämde troligen men han kände även att jag haft en liten bristning i låret/sätesmuskeln vilket han trodde kunde ha triggat det hela. Det också där jag hade ont i de första löppassen efter en lång cykeltur i juni som avslutades med tävling uppför Lunds högsta berg, Linerobacken. Jag är också galet orörlig i hela höftpartiet vilket måste fixas till. Jag fick ett gäng styrkeövningar och en jäkligt snygg rosa tejpning med återbesök nästa vecka.

På måndag ska jag testa springa en liten runda för att antingen provocera fram det onda eller upptäcka att allt blivit magiskt bättre. Det är då 3 veckor sedan jag sprang 3,5 kilometer så man kan ju hoppas.

Skumrulle och Smyglöpning

Med Amsterdam maraton två månader bort är jag nu inne i min mest intensiva stretch och balansstyrke –period någonsin. Jag inbillar mig att det går något framåt med höftsmärtan och jag höll upp med löpningen i nästan fyra veckor innan jag i förra veckan fick ett återfall och var tvungen att springa en (!) kilometer.

I går sprang jag 3.5 kilometer med efterföljande ”foam roller -övning” och jag tyckte det ingav lite hopp även om jag var ganska stel efteråt.

Under mina stretchäventyr har jag insett att min rörlighet är under all kritik. Jag har alltid vetat att jag är ovig men att det var så här katastrofalt insåg jag inte. Jag har kollat upp en del fina, till synes triviala yogaövningar på youtube. Dessa har ofta demats av lite smårunda, till synes måttligt atletiska kvinnor men min implementation av dem har trots detta varit mycket komisk och lockat till skratt från de som tvingats titta på eländet.

Foamrollerövningarnas tårframkallande smärta första gången den genomfördes på den dåliga sidan ska jag aldrig glömma. Det gjorde så infernaliskt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen och bara skrek rakt ut.  Nu efter bara en vecka känns det mycket bättre och jag hoppas att detta ska innebära att jag succesivt kan öka distanserna de närmsta veckorna.

En musikalisk förebild har tystnat

Jag lyssnar i princip alltid på musik när jag tränar (aldrig under lopp). Det är främst musik med bra driv, bra melodier och en krydda aggressivitet som ligger på löparlistan som är under ständig förändring. Ett band som funnits med under i stort sett hela tiden sedan min löparträning började är San Jose kvartetten No Use For a Name. De har legat mig varmt om hjärtat sedan mitten av nittiotalet då nykomlingarna Green Day och till och med de redan då silvriga rävarna Bad Religion låg på listorna under en kort period.

Jag har alltid tyckt att frontmannen Tony Sly haft en fantastisk förmåga att hitta nya smått vemodiga melodier att lägga framför det klassiska punksoundet. Just Slys melodier är det som gör att jag tycker att No Use legat snäppet över de flesta andra band i genren utan att få i närheten av den cred de förtjänat.

Den senaste plattan ”The Feel Good Record of the Year” kom 2008 och stora delar av den har gått varm i musikspelarna under passen sedan dess. Det har ryktats om en ny skiva i ett par år men Tony Sly har skjutit upp den medan han satsat  på sitt sidospår som akustisk speleman. Han spelat in egna soloplattor men också akustiska versioner av No Use for a Name– låtar tillsammans med Joey Cape från bandet Lagwagon.

Tyvärr dog Tony Sly i sömnen den 31 juli i år endast 41 år gammal vilket känns riktigt sunkigt och suger på alla tänkbara sätt.

Jag tipsar nedan om fem schyssta No Use –låtar som jag rekomenderar att köra fina kvalitetspass till.  För er som har svårt för västkustpoppunken så inleder jag med ett bonusspår i form av en akustisk version av låten Under the Garden (som också finns i elektrisk version längre ner). Lyssna och njut...

Under the Garden (Akustisk)

Not your Savior 

 

Feel good song of the year

 

Invincible

Under the Garden

 

The Daily Grind

Plan C

Det har varit ett par fina veckor vädermässigt så det är lite synd att min höft inte vill vara med och leka. Jag försökte med ett tufft intervallpass i torsdags och det kändes rejält i sidan på slutet även om tempot var ok.

En positiv och något ironisk grej är att jag testat ett par härliga pass på cykeln trots att det var det som triggade höftproblemen (kan låta osmart men något måste man ju göra)….Kändes alldeles förträffligt.

Nu lutar det åt att jag förbjuder mig själv att springa i minst en månad så att jag i alla fall kanske ska kunna lufsa igenom Amsterdam Marathon i Oktober.

Som tur är kan jag stilla den värsta abstinensen med intensiv cykelträning. Bara att gilla läget.

Som en F1-bil i depå

Ända sedan det fina cykelpasset för snart en månad sedan har jag fått ont på sidan av höften efter nästan varje pass. Med största sannolikhet rör det sig om en inflammation i det feta muskelfästet som sitter där.  Efter Hörby Marknadslopp tog jag beslutet att avstå träning i 10 dagar och sedan börja så smått igen. Det hade varit fint att kunna börja maratonträningen utan att vara halvskruttig i kroppen.

I torsdags passade jag på att bli förkyld för 983e gången i år. Jag såg det komma men jag kunde inte ducka denna gången heller. Detta ger mig ytterligare några dagars vila för kroppen. Så här i semestertider är dt lite frustrerande men det borde funka att jogga igång i helgen. Hoppas att allt känns bra då.

Hörby Marknadslopp

Hörby Marknadslopp känns verkligen sommar. Jag tog mig dit för fjärde året i rad och i år var det inte lika tropiskt väder som det brukar vara men ändå drygt 20 grader med solglimtar. 12.6 backiga kilometer i skogarna kring hörby var det som stod på menyn.

Jag hade inga större förväntningar tidsmässigt men tänkte börja med att försöka lägga mig på ca 4-tempo på de platta partierna. Sen var planen att inte bränna mig helt i stigningarna utan komma i mål utan att må alltför djävligt. I fjol var jag helt färdig i mål när jag krossade mina tidigare tider och gick i mål på 49:10 mot förförra årets 50:22.

Vimmel och saft

Jag lade mig ganska passivt bakom en liten klunga under de första kilometrarna men alla dessa löpare hade (som brukligt) gått ut för hårt och tappade när stigningarna började. Jag körde på i samma tempo och tänkte köra solo i hårt men inte psykotempo vilket jag kände mig nöjd med, ingen som låg och gläfste  i ryggen.

Efter ca sex kilometer kom plötsligt en av de bakomvarande ikapp vilket var överraskande. Jag försökte grilla honom i en lång uppförsbacke men det slutade med att han gick upp och drog istället.  Jag fick köra ganska hårt för att hänga på men kunde gå upp och dra igen i den sista backen innan 9 kilometer. Jag försökte trycka på rejält uppför men han bet sig fast. Efter backen gick han upp igen och jag hade inte riktigt orken och viljan att försöka hänga på igen så han älgade iväg. Plötsigt så hade jag kört riktigt hårt i över 4 kilometer.

Gott att gneta sig under 50

Lugnade ner mig lite fram till ca 11.5 där jag räknade ut att jag kunde komma under 50 för andra gången någonsin om jag gjorde den sista kilometern på ca 3:30 vilket borde kunna gå i och med att det är mycket nedför. Kom i mål på 49:57 vilket jag är riktigt nöjd med.

Även om jag körde hårt så tog jag inte ut mig så mycket som förra året vilket var skönt efteråt då jag kunde äta en munk istället för att bara må illa. Det var riktigt kul att springa idag.
 

Luuuugnt och Skönt

Visst har vi alla sett dem? Inte bara på bilder i tidningar utan i skogen och på gatorna, människor som är ute och springer och det ser ut som om det är det skönaste i hela världen. Gärna mot en bakgrund av en sjö i fint väder glider de fram med tillsynes snustorra löparkläder som fladdrar i vinden som i en reklam för mjukmedel.

Det är lätt att vilseledas att tro att alla som håller på med löpning känner sig sådär superglada och fjäderlätta varje gång de skuttar ut på ett pass. Ganska ofta snörar jag på mig skorna och släpar mig ut på en runda, det känns tungt och klumpigt där jag stapplar fram. En liten stickande känsla smyger sig in från sidan av magen och knäna känns allt annat än fjäderlätta och det syns obarmhärtigt på min skugga att jag inte är någon Haili Gebresalassi.

Sen ibland känns det så där fantastiskt. I helgen körde jag två pass där jag la mig på avsiktligt låg puls för att få till lite njutning (9 respektive 16 kilometer). Det är när jag ligger och tuffar en bra bit under maxfart som jag kan njuta av omgivningarna och musiken jag lyssnar på samt känslan av att kunna springa ganska långt utan att känna av det något speciellt. Hjärtat pumpar på och sätter fart på tankeverksamheten.

mmmm....

Så även om hårda intervallpass pumpar adrenalin och ger kickar på sitt sätt så rekommenderar jag varmt att köra lågpulspass ibland. En förutsättning är att man varit igång ett tag med sin löpning så att det finns olika intensitetsnivåer att plocka från men det är en av sakerna att se fram emot för nyfrälsta i löparspåren.

Upp på Cykeln

I höstas tröttnade jag på att bara ha min sunkiga brukscykel att använda när slitna ben tvingade mig att vila från löpningen. Jag köpte efter en del research en enigt sägnen bra, snygg, Italiensk landsvägsräcer i instegsklassen från Wiggle till ett riktigt trevligt pris. Jag hann med ett par testrundor i höstas och nu har den plockats fram och jag hoppas komma ut en gång i veckan under sommaren om vädret är fint. Jag börjar vänja mig vid monstret nu efter att det kändes riktigt ovant första gången.

Hatten av för tre kompisar som körde Vättern i helgen (Mattias, Christian och Erik). Tre av dem trampade runt under 9:30, en av dem t om under 9…. jag har en bit kvar till de hastigheterna även på korta sträckor. Grymt!

Det blir en hel del fotboll på TV nu men....

Terminator: The Sarah Connor chronicles måste vara en av de mest underskattade serierna genom alla tider.  Gillar man Terminatorfilmerna (som jag givetvis gör) så är serien ett måste. Serien har ganska mycket känsla från den första filmen och framförallt musiken bidrar till den rätta känslan. Den slår den tredje filmen på fingrarna (den fjärde filmens datoranimeringsorgie ska jag inte ens nämna…).

Cromartie

Det finns en del cheesiness i serien, framförallt när det gäller "den snälle (?) " Terminatorn Cameron men det finns det ju i T2 också (”I know now why you cry, but it is something I can never do.” (säges med österrikisk brytning )). Serien innehåller även lite nya ideer om hur mördarrobotarna agerar men jag sväljer det trots att jag i vissa fall först blir lite skeptisk när de bryter mönstret som Arnie satte i ”ettan” och Robert Patrick satte i T2. Det är ju ingen Game of Thrones men helt klart sevärd,  Garret Dillahunt är grym som Terminatorn Cromartie OCH Brian Austin Green är med som luttrad kommandosoldat.

Rise of the Machine

Äntligen är vårens förkylning nr 2 ett ont minne blott. Har nu nästan två veckor med fin träning bakom mig och det börjar kännas som om kroppen är på väg tillbaka. Nu siktar jag närmst mot Hörby marknadslopp i början av juli som brukar vara en riktigt trevlig tillställning och jag hoppas kunna göra ett bra lopp där med lite smartare löpning jämfört med vårens tjurrusningar. Idag blev det riktigt fina 13 km kuperad löpning i ett tempo mittemellan lugnt och ”ganska hårt”.

Höstens Lidingölopp blir med största sannolikhet inställt så i oktober blir det istället Amsterdam Marathon med siktet inställt på sub 3:10.  Förhoppningsvis blir vi ett litet gäng som ska dit, och springa så det ska bli riktigt kul,

Nu väntar härlig sommarträning. Jag ska köra liknande pass som under våren men mycket mer skogslöpning istället för att nöta asfalt. Även långpassen kommer jag ofta köra i min kuperade slinga i skogen då jag tror det är nyttigt och en mer allsidig löpträning. Dessutom har jag under våren saknat att kunna trycka på i uppförsbackarna, en känsla jag inte alls gillat.

Freeflowloppet, en orgie i trötthet

Efter Helsingborgs terränglopp i mars kände jag mig i helt galen bra form trots att jag missat en veckas träning precis innan. Efter det har jag missat totalt 6 veckor pga en massa förkylningar vilket förstås är förkastligt mycket på drygt två månader.

Trots detta hade jag någon slags illusion om att jag skulle kunna köra det nya hässleholmsloppet Freeflowloppet i samma tempo som i Helsingborg. Illusionen varade i ca 2.5 km i den mycket kuperade banan som dessutom är min träningsslinga. Då låg jag på tredje plats och försökte hänga en kille som jag var övertygad om att jag skulle kunna springa ifrån när han tröttnade i en backe.

Nu blev jag istället skoningslöst upphunnen av bakomvarande klunga, grillad på max värme i tre kilometer och sedan utspottad och lämnad till mitt öde för att gneta mig i mål i ett tempo som jag ska kunna hålla i minst tre mil.

Förutom blodsmaken var loppet var hur trevligt som helst och jag hoppas få revansch nästa år.

Nu gäller det att komma igång med träningen igen. En dryg månad kvar till Hörby Marknadslopp som är en viktig deltävling i UV GP  där jag inte får tappa mer mark till Emma.

Rast, Vila på stället

Först undviker jag i princip svåra förkylningar i nästan två år, sen kommer två onda psykoförkylningar inom loppet av två månader. Det är vid tillfällen som dessa jag verkligen uppskattar att jag för det mesta mår prima.

Vårens stora mål Köpenhamn Maraton kunde jag glömma och tur var väl det eftersom jag sedan i måndags varit riktigt sliten med väsande hosta och allmänt töcken som mitt signum. Detta är andra gången jag missat ett stort lopp och andra gången det är just Köpenhamn som får stryka med, nästa år kanske….får trösta mig att jag i alla fall har en kropp som skulle kunna springa ett maraton, ok, kanske inte just denna vecka men nästa.

Nu får vi se vad nästa mål blir men förhoppningsvis kan kroppen läka ihop lite under frånvaron så att jag kan starta lite mjukt och få en riktigt fin sommarträning.

Maratonförbannelsen

Krabaten nedan har bosatt sig i min hals sedan i onsdags. Jag har ständig kontakt med mitt immunförsvar som påpekar att ordinarie personal är på semester och att det är helg. Vikarierna där tycker även att jag är oförskämd när jag anser att krabaten kan attackeras medan jag sover och hänsvisar till ordinarie öppettider.

Mr Rhinovirus

Vi får se hur det blir med starten på söndag, jag har inte gett upp hoppet än. Har sett fram emot detta sedan i höstas....

Den där pinnen ser ut som en ooooorrm

Då var vi inne i maratonveckan. Är hemma med galet hostande barn så jag bara väntar på att de onda virusen ska infiltrera min kropp lagom till på söndag. Hoppas verkligen att immunförsvaret är på topp.


Körde ett oväntat hårt terrängpass på 15 km igår. Det är verkligen helt sjukt kul att springa på skogsslingor istället för att bara nöta asfalt, speciellt när vädret visar sig från sin bästa sida. Det var en hel del tipspromenadflanerare ute på delar av slingan igår också. Förvånande att pensionärsgäng som går i motsatt riktning, tre i bredd, verkar ta illa vid sig när de motvilligt måste lämna 75 cm på ena sidan så att man kan springa förbi. Måste finnas något roligare än att gå och sura i skogen en solig söndag.

Min ormradar var på idag. Jag inser att jag inte är någon T-800 eftersom jag trots hög uppmärksamhet nästan sprang på en stackars gräsand. Vid ett senare tillfälle tänkte ”Det gäller att hålla uppmärksamheten på topp, den där pinnen ser t ex ut som en oooooorr…” innan jag i luften ändrade fotens nedsättning till att precis missa denna stackars lilla kopparödla…

Inte Anaconda precis

På varv nummer två hade den ringlat iväg till en tryggare plats.

Stolt 33a

Solen gjorde sitt bästa för att neutralisera de iskalla vindarna som blåste hårt i min gamla hemstad Lund igår. Ena stunden kändes det som sommar, andra stunden kändes det som i mars. Det var helt galet mycket folk på plats för att springa årets olika distanser. Det pratades om 5000 anmälda innan ens efteranmälan hade öppnat, jag vet inte hur många det var tillslut.

Många hungriga löpare på Lunds IP

Jag hade bestämt mig för att försöka snitta 3:45 och komma in på 37:30 vilket skulle bli nytt pers. Jag hade mina aningar att det skulle bli tufft efter testet i Skrylle för några veckor sedan men det var bara att köra. 

Jag öppnade lugnt, ökade sedan på bra genom parken och hittade sedan ett par ryggar som jag kunde maska bakom på södra esplanaden och i den jobbiga uppförsbacken. Jag försökte bytte sedan rygg och försökte krypa in bakom ett draglok i den starka motvinden på väg ner genom stan men nu började det bränna i kroppen. Jag fixade att ligga på och under 3:45 det första varvet men när uppförsbacken kom andra varvet var det två kilometer (kilometer sju och åtta) där klockan gick upp på 4 blankt och då kändes det ganska hårt. Jag fick sedan köra solo på kullerstenen genom stan i motvinden eftersom jag inte riktigt lyckades hänga några killar som sprang om men lyckades ändå hålla bra fart under näst sista kilometern som dock är väldigt vag i minnet. Det var inte sådär jättemånga som sprang om och det var ganska glest med löpare så jag fick känslan av att jag ändå sprang rätt hyfsat.

Precis innan jag sprang in på IP för ett sista varv på löparbanorna blev vi en grupp på en 4-5 man som ökade farten så det var bara att hänga på. Jag ville inte tappa ytterligare placeringar så jag drog till med en tempoväxling med 250 m kvar. Jag lyckades rycka lite från de andra och körde på tokmax sista biten in och lyckades hålla undan för alla utom en som kom som Legolas (hästen…inte Alven)  i ytterspår

När jag kom i mål på 38:00 blev jag ganska besviken men nu i efterhand är jag svinnöjd. Gött att kunna hålla det tempot trots att fokus varit på maraton i år och jag inte har kunnat träna lika ofta som i fjol. Min placering  (33/1607 bland herrarna) var dessutom bättre i år än i förra årets (39/1388)  och det känns faktiskt riktigt nice.

Lundaloppet och Maranerver

Nu är det bara två och en halv vecka kvar till Köpenhamn maraton. Efter min zombieförkyning har jag haft ont i knät i ett par dagar efter i princip varje träningspass vilket varit lite småstressigt. I helgen körde jag ett 30 k –pass för att testa om det funkade och det gick ok. Jag hade ont i knät men det blev inte mycket värre efter 30 jämfört med efter 15. Jag kunde dessutom peppra på i sub 4:30 tempo sista milen vilket kändes schysst. Dagen efter var det ganska illa men det kan jag ta, 30 k är trots allt 30 k.

I går körde jag ett gött skogsintervallpass efter en extra vilodag och det kändes över förväntan. Ingen smärta alls i knät varken under passet eller idag. Riktigt härligt var det också att köra 5*1000 på en ganska tuff 5 kilometersrunda. Jag snittade ca 3:45 på kilometerna utan att ta ut mig fullständigt. Jag funderar på att skippa asfalten på några av passen som är kvar till maran, det kan ju vara så enkelt att jag överdoserat landsväg…

På lördag är det Lundaloppet! Det ska bli kul att se var jag ligger på sprintdistansen. Jag hoppas kunna komma ner kring förra årets pers på 37:40 men jag har faktiskt ingen aning hur jag står. I fjol var det varmt som satan, jag var sjukt trött redan efter 3 kilometer,  plus att jag hade varit förkyld hela veckan…men trots detta är jag skeptisk till att jag fixar perset. Kul ska det bli hur som helst.

Grillad i Skrylle

Just det, jag skulle ta det lugnt och springa på 39:xx. Det blev inte så....det var länge sedan jag var så trött som uppför de sista backarna och var lite småknäckt under hela loppet. Men 39:00 blev det så ett av målen nådde jag i alla fall.

När jag springer motionslopp i den mindre skalan brukar jag hamna på plats 1-3 i motionsklassen, denna vetskap brukar jag använda när jag positionerar mig under loppet. Att jag idag om än med lite vacklande form, hamnade på plats nr 10 i denna klass skadade mitt redan dåliga tävlingspsyke. Som vanligt var det inte lika illa i verkligheten som jag tyckte under loppet när jag mest sprang och surade.

Öppnade första kilometern i 3:35 -tempo men blev ändå frånsprungen av kanske ett trettiotal löpare. Justerade ner farten lite de kommande kilometerna och löpare fortsatte att strömma förbi. Skillnaden från tidigare motionslopp var att i princip ingen kom singlande framifrån med andan i halsen efter att ha tokstartat. Jag hade inte heller riktigt samma klipp som i fjol men lade mig på rätt hyfsad fart genom skogarna. Efter ca 5 km kom det äntligen en kille som sprang om som jag kunde lägga mig kloss intill och ”hänga”.

Jag höll mig så nära honom som lagen tillåter fram till sju kilometer där backarna börjar. Här brukar jag kunna plocka en del gubbar. Idag var det dock helt kört, blev omsprungen av tre-fyra till på vägen uppför backarna och när sista backen var avklarad seglade hela gruppen bara ifrån. Jag hade inget att komma med här heller....absolut inget.

Det kändes lite knäckande under loppet att det inte kom en enda positiv kick men i efterhand är jag ganska nöjd ändå även om jag låg 45 sekunder efter förra årets notering.

Kilometertider...förra årets noteringar inom parentes, kanske var det kilometer 1 och 3 som egentligen ställde till det.

3:46 (3:55)
4:00 (3:42)
3:48 (4:05)
4:02 (3:55)
3:53 (3:47)
3:38 (3:40)
3:51 (3:46)
4:18 (4:14)
4:53 (4:40)
2:56 (2:44)

Dags för Skrylle

På lördag är det dags för Skrylleloppet. Egentligen är det helt fel att springa ett millopp nu när jag behöver långpass inför maraton som ju bara är en månad bort men det verkar som om det kommer att bli ganska fint väder så det är svårt att motstå frestelsen. När jag bodde i Lund

vallfärdade jag ofta ut till skogsoasen för att ta mig an milrundan där så det är lite speciellt att återvända dit.

På grund av min tendens att bli dålig när jag tar ut mig maximalt ska jag försöka lägga mig en liten bit under maxtempo för att inte sabba mer av min träning, kanske hitta någon att grilla i de härliga uppförsbackarna på slutet (eller bli grillad kanske). Förhoppningsvis innebär detta att jag kommer in på strax under 40 min.

I förrgår blev det 18 kilometer i ett slags desperat kvällslångpass (eftersom jag kommer missa helgens pass). Det blev högre tempo än förväntat eftersom jag fick känna mig för när min smarte Garmin fick för sig att batteriet var urladdat (trots att den varit på laddning hela dagen).

I kväll luktar det intervaller för första gången på länge.

Tillbaks på slätterna

Igår var det äntligen dags att komma igång med maraträningen igen. Solen sken och det var riktigt schyssta förutsättningar. Var fortfarande lite täppt i näsan men bestämde mig för att tre veckors träningsfrånvaro fick vara nog. Jag bestämde mig för att göra ett ”damage control” -pass och drog till med 25 km där jag tänkte lägga mig på 4:35 – 4:40.

Det kändes från 15 k och framåt att det kostat att ta ledigt från långpassen i nästan en månad eftersom det började kännas en del i knä och lårmuskler. Positivt var att jag kunde ligga på måltempot under hela passet utan att behöva trycka på överhuvudtaget.

Urtidskossorna hade flyttat fram positionerna. Jag tyckte att jag hörde dem viska men så fort jag kom över kullen så låtsades de som ingenting

Förhoppningsvis kan jag köra 4-5 långpass till innan Köpenhamn. Målet är fortfarande sub 3:10, det hade suttit fint med 3:05, om det funkar så finns hopp om sub 3 nästa gång.

Och idag då…? Det är ingen galopp uppför trapporna direkt.

Hårdaste delen av maratonprogrammet...

Efter ett tamt comeback –försök i skogsslingorna i måndags får hårdträningen skjutas upp en vecka till. Förkylningen sitter kvar i huvudet (inne i ansiktet , bakom näsan…snett uppe och inne i...) och även om jag inte har ont i halsen så får jag bita i det sura äpplet och se maratonupplägget naggas i kanterna.

Jag är absolut inte van vid sådana här sega och frustrerande störningar. Enligt min träningsstatistik så hade jag två veckors träningsuppehåll våren 2009. Förra året var det endast en hel vecka i sträck som var tom i statistiken och det var veckan efter Lidingö då jag softade, putsade min silvermedalj och drack Sierra Nevada Pale Ale. Med så många år emellan så kanske man ska vara glad att slippa sjukdomar och skador och ta det lugnt ett par dagar till.

Förkylt med Ultramarathon Man

Jag hade hoppats att det skulle vara en vanlig liten förkylning så att jag skulle vara tillbaka i helgen men då lade det onda viruset i en ny växel. Längtar till det är slut på den här skiten…brukar inte vara sjuk, så därför får jag gnälla lite, jag vill ju springa.

Kollade in filmen UltraMarathon Man igår. Det är en dokumentär som följer amerikanen Dean Karnazes när han genomförde 50 maraton i 50 stater på 50 dagar. Under en timme och femtio minuter får man följa hans resa i husbilar och på flygplan ständigt lufsande i vått och torrt med entusiastiska anhängare omkring sig. Dean, ett onekligen imponerande exemplar, avslutar den femtionde maran på exakt 3 timmar och att följa hans resa är helt klart sevärd.

Det är lite väl mycket stråkmusik och finstämda pianoslingor när folk genom filmen berättar om Deans storhet. Jag hade också väntat mig att han kanske skulle ha lite fler irriterade ögonblick under vägen. 99% av tiden är han helt sjukt entusiastisk, taggad och sprallig. Han gnäller lite ibland om att han inte får vara för sig själv men jag tycker ju att han borde fått någon slags melt-down under de femtio dagarna. Sen påminner Dean lite om en sympatisk version av White Goodman (Ben Stillers karaktär i Dodgeball) så jag satt och tänkte på det hela tiden. Stiller kanske skulle spela Dean om det någon gång görs en film om honom.

Lidingöloppet Igen

Efter helgens urladdning gick tydligen mitt annars eminenta immunförsvar på semester vilket öppnade för lite halsont och andra tråkigheter. Jag tar lite vila och hoppas vara tillbaka i spåren till helgen.

Jag råkade dessutom halka på musplattan och anmälde mig till Lidingöloppet i höst. Efter förra årets silvermedalj var jag ganska övertygad om att det skulle bli en paus för mig ute på ön i huvudstaden eftersom jag nått det mål jag siktat på under många år men nu vill jag ha ett silver till så varför inte…. Det ska bli fint att bege sig ut i kuperad skogsterräng under sommaren istället för att bara nöta asfalt som jag håller på med nu.

mmm....silvermedalj

Snabbare....

För att vara i dimhålan Helsingborg var det riktigt fint vårväder under söndagens terränglopp. Det skulle bli spännande att testa hur vinterns hårda intervall och tempo –pass påverkat snabbheten. Målet med säsongen var inte tänkt att bli ytterliggare putsningar av 10 km pers utan det skulle vara fokus på maraton.

Jag körde loppet så hårt jag kunde från start men det kändes tydligt i de hårda backarna att jag inte kört kuperat under vintern. Det fick hela tiden handla om att försöka att inte gå djupare in i mjölksyran under de platta partierna så att jag kunde springa uppför backarna och sedan landa hyffsat snabbt efteråt. Det känns ju inte så farligt så här i efterhand men processen är inte så skön när man provar det på riktigt.

Hur som helst slog jag förra årets notering med 50 sekunder och kom in på 30:04 vilket känns helt galet bra. Nu får jag nästan sätta ett mål på 10 km i år på sub 37….men bara nästan.

LK Uvens laguppställning

Sliten...Låt oss tävla lite

Veckans långpass får stå tillbaka vilket kanske kan behövas så att kroppen får läka lite. Efter ett hårt intervallpass i tisdags och ett förvånansvärt segt tempopass igår är kroppen på krigsstigen idag. Ont lite överallt men förhoppningsvis kan detta kureras med två dagars vila så att söndagens premiärtävling Helsingborgs Terränglopp går att genomföra på ett bra sätt. Mina förhoppningar är att putsa mitt pers på loppet som jag satte ifjol (30:53) men jag har ingen aning om var jag ligger på sprintdistanserna i år. Jag tror jag var ganska bra förberedd förra året så det är inget jag tar för givet.

Loppet ingår även i årets stora utmaning UV Grand Prix som jag lyckades springa hem ifjol. Det verkar som om det blir ett gäng uvar som masar sig till Jordbodalen även om skador och influensatrams sätter käppar i hjulen för vissa.

Ett Långpass

"32 kilometer – kändes bra, lite trött på slutet.” Standardrapport efter ett långpass. Under lördagens långpass försökte jag göra mentala noteringar om hur det egentligen gick till. Man är ju trots allt ute i två och en halv timme.

Påfyllning: För att inte bli ett vrak resten av dagen har jag funnit att det är bäst att ha med sig lite proviant på pass över halvmaradistansen. Cashewnötter och russin funkar kanon.

0-5 km Kändes lite stelt och stabbigt. Irriterade mig lite på att jag inte kunde hålla det utsatta 4:40 tempot utan att det kändes lite obekvämt (varför det nu inte skulle göra det).

5-10 km Nu började det rulla på lite bättre. Passerade milen utan att känna mig påverkad på något sätt.

10-16 km Jag var lite smådeppig vid 12 km när jag vände efter att ha sprungit en bit på en tråkig asfaltsträcka. Vid 13 km började jag få en förnimmelse om att det kändes lite i vaden. Vid 16 km var det kort paus för nötter och russin.


16-21 km Väldigt få minnen från denna sträcka. Hade en hel del idéer om coola grejer man kan göra under årets UV Grand Prix. Kommer inte ihåg vad bara…. Strax innan halvmaran passerade jag dagens urtidskor som stod och lade upp en plan om hur de skulle kunna attackera.


21-26 km Halvmaran gick på lite drygt 1:37 och det kändes hur bra som helst. Sträckan därifrån fram till 26 tänkte jag på denna film som jag såg i veckan

Man on A Mission

Det finns nog ett stort utrymme för förbättring även hos denna gamla get. Lite skillnad på tid och själ som dessa killar och tjejer lägger ned på löpning jämfört med oss västerländska hobbylöpare som masar oss ut tre gånger i veckan och sedan lägger lika mycket tid på att hänga på funbeat och diskutera det.


26-32 km Hemåt. Sista sex kilometrarna har jag sprungit gång på gång på gång denna vinter. Bland annat ska världens längsta raksträcka avverkas. Kändes en del i vänster knä och bakre lårmuskel och lite allmänt i hela kroppen. Även vaderna smärtade något nu men inget utöver det normala.

Jag försökte känna efter med 2 kilometer kvar och kände att jag nog skulle kunna fortsätta en mil till men då hade nog haveriet kommit som ett brev på posten efteråt. Snart har jag avverkat halva träningsprogrammet inför Köpenhamn maraton. Förhoppningsvis kan jag utvecklas rejält på långpassen även de sista åtta veckorna så kan det bli riktigt kul den 20:e Maj!
Påfyllning efteråt…Kanske inte helt enligt boken men jag får en enorm craving efter Coca Cola efter långpass. Det är en fysisk åtrå.

Faster, Harder...

Förra våren satsade jag på att bli snabbare, framförallt när det gällde 10k och halvmaran skulle de personliga rekorden ryka all världens väg. I år är det maraton som gäller med ett rejält långpass i veckan för att härda kroppen. Det program jag följer innehåller ändå ganska mycket av fartträning så jag börjar fundera på om inte jag skulle kunna putsa förra årets 10 k rekord ändå. Huvudsaken är ändå att bli lite stryktåligare så att sista 12 på maran inte blir ett intern haveri, andra pers är bara en bonus.


Nästa helg är det premiär med 8 kilometer terräng i Helsingborg, putsar jag förra årets notering där (30:53) så ser det bra ut. Ikväll: 8 km snabbdistans (3:59), ska bli gott att köra lite.

Chips och Långpass

Jag har alltid varit lite svag för chips men har problemet att jag inte tycker det finns några riktigt goda nuförtiden. När jag var yngre var jag väldigt förtjust i Estrellas Sourcream and Onion, den sjukt goda Franska örter och Pringles i alla dess former. Numera blir det mest Estrellas Solchips och OLWs motsvarighet (som ligger en bit efter smakmässigt). Det blir mest Havssalt och gräddfil eller rena lättsaltade chips.

Hungrig på nya goda smaker bestämde mig för att prova ICAs egna chips häromdagen men förväntningarna var inte speciellt stora efter den förra nitlotten med OLWs ugnsbakade chips (bara namnet borde ju vara en ledtråd i och för sig). Här var dock ICAs chips var en positiv överraskning. Även om den något svåra smaken ”Lagrad Cheddar” kan bli lite långrandig så var chipsen mycket lovande. Väldigt knapriga och med bra avvägd smak. Ett annat plus är att påsen endast är på 150g vilket passar mig finemang. Jag ser fram emot att testa de andra smakerna i serien.

Efter en vecka där kroppen inte velat vara med o leka var det gött att kunna riva iväg på en 28 kilometersrunda i 4:40 –tempo. Denna veckan ska förhoppningsvis innehålla 3 hårda pass med en 32 kilometersrunda i helgen som grädde på moset

Sunkigt Värre

Sedan i tisdags har inte kroppen velat vara med alls. Kände mig allmänt illamående och öm i alla muskler. Efter dryga nio timmars sömn i tisdags och dryga åtta i natt börjar det ordna upp sig något. Jag tar tillfället i akt och låter kroppen hämta sig från några veckors fin träning med monsterpasset i söndags som höjdpunkt. Förhoppningsvis blir det comeback på lördag morgon med ett nytt långpass.

Jag väntar med spänning på en leverans från andra sidan Atlanten. Äntligen har jag tagit mig i örat och beställt en av mina favoritserier genom alla tider : ”Freaks and Geeks” på DVD. Jag höll länge pilen över den speciella super duper utgåvan ”Year Book” edition , som är designad som en …just det …”year book” . Dock sansade jag mig och beställde den vanliga utgåvan som bara den lär vara riktigt bra. Jag hoppas verkligen att serien klarat tidens tand men har stora förväntningar att den gjort det.

Vårens Mål Nr 1

Vårens stora mål är Köpenhamns maraton. Sedan nästan fem veckor försöker jag följa ett 20-veckors program med tre pass i veckan som är ganska hårt med mina mått mätt. Det primära målet är att slå mitt marapers som ligger på drygt 3:23 men egentligen vill jag komma ner under 3:10 vilket borde kunna funka om jag får vara frisk och skadefri. Nu vet jag att det är väldigt lätt att trolla med siffrorna när man sitter och myser inomhus framför datorn och lite svårare att genomföra det med känslan efter en sådär 38 kilometer när organen börjar signalera ”timeout”, saltet ramlar ner framför ögonen när man torkar sig i pannan samtidigt som benens muskler inte längre svarar på tilltal.

Gårdagens långpass på 32 kilometer gick relativt bra. Jag har inte sprungit så långt på ett par år så det känns rätt gött att kunna hålla det planerade 4:49 –tempot genom hela passet. Nu kan det bara sluta blåsa dessa kalla vindar också så blir jag ännu mer nöjd. Börjar tröttna på vintertightsen nu.

Pumping Iron

Under vintern brukar jag försöka masa mig ner till gymmet för att pumpa lite järn. Det är viktigt för koordination och bålstabiblablablayadayada… Ok, orsaken är egentligen att jag skulle vilja beefa upp mig liiite i år eftersom det var nästan tio år sedan jag styrketränade ordentligt och det har satt sina spår, sen kör jag lite extra magträning också eftersom jag hört att det ska kunna gynna löpningen. Annars blir det mest bänkpress och bicepscurl som på den gamla goda tiden.

Ikväll blir det 3*1600 m intervaller. Ett riktigt jobbigt pass där jag vet att mycket av den aktiva tiden kommer gå åt att mentalförhandla med mig själv om att ”Bara köra två reps idag” eller ”Det gör inget att man springer liite långsammare”. Som tur är brukar de förslagen avslås.

Deliverance

Jag hade inte tänkt skriva långa tråkiga referat om mina träningspass här...det höll ju i en vecka ungefär...

Efter 14 kilometer motvind känns det lite småsegt i benen, vägen har bestämt sig för att bli elakt kuperad men snart bör det vara medvind. Plötsligt kommer en svart hund ilsket galopperande, det ser inte ut som om den vill leka. När den hinner upp mig bestämmer jag mig för att stanna. Den nosar hetsigt på mig men bestämmer sig sedan för att springa in på sin tomt igen. Det känns som ett omen, jag är inte välkommen på denna sidan sjön. Surmulet fortsätter jag min tur.

Backarna fortsätter komma, det börjar bränna i bakre låret vilket är lite störigt. Ett par kilometer senare ser jag en skugga komma löpande över ett fält med öronen fladdrande i vinden. En schäfer…skithund, jag tänker att det är tur att det är staket runt hagen i alla fall. Tyvärr är staketet sådant att en häst med enkelhet skulle kunna dansa limbo mellan brädorna. Schäfern hoppar förstås smidigt genom staketet och rusar fram emot mig. Bäst att stanna igen. Schäfern stannar till en sekund, hugger mig i benet och sticker sedan iväg över fältet igen.

Svordomar och ett och annat könsord haglar efter hunden när den försvinner i fjärran. Skitsur fortsätter jag löpturen. Ont som fan i benet och en mil kvar att springa. Plötsligt inser jag att vägen tagit slut och jag befinner mig på någon slags husvagnscamping. Jag ser inga människor men den amerikanska söderns flagga vajar utanför ett par av husvagnarna. ”Vad fan är nu detta??” Jag plockar upp google maps och ser att närmsta linjen tillbaka till vägen går igenom ett skogsparti, bäst att ge sig av innan jag blir upptäckt och grillad på spett. Inte så jättesmart men efter träsklöpning och klättring kommer jag äntligen tillbaka till vägen och efter ett par kilometer kan jag blicka ut över den sida där jag hör hemma.


29 kilometer blev det tillslut och förutom ett litet bitmärke på låret klarade jag mig helskinnad. Om jag inte haft mina tights som är gjorda av mithril hade det nog gått värre. Tror inte jag upprepar rundan med shorts…