måndag 22 oktober 2012

Kroppen Chockade i Amsterdam



För drygt fyra veckor sedan när jag stapplade fram 6 km i comebacken efter vårens och sommarens skadetragedi trodde jag det var kört. I torsdags sprang jag 6 km och fick ont i vänstervaden efter 4 km och kunde i fredags knappt gå utan att halta. Jag fick fatt i en massagetid på jobbet och efter 25 minuter gjorde det sjukt ont men massören sa att det var tur att jag kommit till honom annars hade det definitivt varit kört.

Startmingel



Det var Blåsigt, kyligt och mulet i Amsterdam i söndags. Tur det fanns många fransmän (och Batman) att huka bakom. Starten genomfördes i en enda lång svepande start. I den grupp där jag stod gick det smidigt och även om det var trångt de första 15 km så var det inga större problem att hålla sitt eget tempo.

Hur hamnade jag här??

Jag hade som plan att lägga mig på 4:50-4:55 och köra på tills vänstervaden sade stopp. Det funkade bra fram till  milen som gick på 48:45. Då  började jag känna lite i den och den överraskande nykomlingen bakre vänster lår. Även om jag sen sprang och tänkte mycket på detta så kunde jag fortsätta mata på med kilometrar på 4:48- ca 4:55 vilket kändes riktigt fint.

Halvmaran gick på 1:42:45 och passerades under banans blåsigaste kilometrar. Jag hukade bakom ett gäng svenskar, borrade ner huvudet och helt plötsligt hade det gått över 25 km och även om det började strama mer och mer i höger(!) vad och i låren så var det inte mer än det varit i tidigare maror. Höger vad höll sig helt lugn.

Från ca 27 fick jag börja jobba hårdare för att ligga under 5 på kilometern och fick ingen gratisfart längre. Jag tänkte här på mina tidigare maror då jag varit rätt seg framåt trettio vid alla tillfällen så det var bara att gneta på.

Efter 32 blev det jobbigare och jobbigare och jag körde nedräkning på alla möjliga sätt. Jag är rätt bra på att lura mig själv på olika sätt, bryta ner loppet i en, två och fem -kilometersbitar, jämföra med ett Helsingborgs terränglopp som ska springas i jogg-tempo, en liten lugn sexkilometersrunda eller med en 2 km intervall i 5:00 tempo på slutet. Hela tiden tänka, tänka, mata på , mata på....äta banan, dricka sportdryck , äta banan, lyssna på live-trummor längs vägen.

När det var två kilometer kvar började högervaden kännas skum och jag var rädd att behöva stanna som så många andra längs vägen men det löste upp sig ganska snabbt när jag började med extrem hälisättning för att dra ut muskeln igen.

Sista 500 var riktigt goa, in på Olympiastadium, bra med folk på läktaren och många lyckliga marathonlöpare, riktigt fint. 3:27:06 slutade det på . En bra bit under det väldigt ambitiösa målet. Kändes helt fantastiskt faktiskt.

måndag 15 oktober 2012

Dags för Maraton (!)

Efter sju löparpass på fyra veckor come back löpning är det meningen att jag ska springa Amsterdam Marathon på söndag. Det kan ju mycket väl hända att man får en förkylning av någon av de äckliga människor jag åker tåg med varje dag men jag hoppas att immunförsvaret inte sviker mig ännu en gång.

Jag tryckte till med 28 km förra tisdagen och det gick under förutsättningarna bra. Jag är lite orolig att mina vader kommer att ge upp någonstans efter 30 km men tror att höften kan fixa resan. Jag hade rätt ont i höften/sätesmuskeln dagen efter långpasset men inte så att det kändes som i somras.
Det är nu jag inser hur vältränad jag var i våras när jag kunde dansa iväg på ett 28 km pass utan att känna något speciellt i benen dagen efter. Även om jag självklart var lite sliten då också så var det inte alls som det är nu.

Målet är fortfarande att kunna springa igenom loppet, vilket jag knappt trodde på själv när jag stapplade iväg 6 km för fyra veckor sedan. Som bonusmål kommer jag att satsa på en tid på ca 3:30….jag tror jag fixar fram till 30 utan, men det är sen det jävliga börjar.

söndag 7 oktober 2012

Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr
Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline


Ljuset börjar komma så smått


Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång


Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen


Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen


mmmm...snickers  


Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 


Usain