Luuuugnt och Skönt

Visst har vi alla sett dem? Inte bara på bilder i tidningar utan i skogen och på gatorna, människor som är ute och springer och det ser ut som om det är det skönaste i hela världen. Gärna mot en bakgrund av en sjö i fint väder glider de fram med tillsynes snustorra löparkläder som fladdrar i vinden som i en reklam för mjukmedel.

Det är lätt att vilseledas att tro att alla som håller på med löpning känner sig sådär superglada och fjäderlätta varje gång de skuttar ut på ett pass. Ganska ofta snörar jag på mig skorna och släpar mig ut på en runda, det känns tungt och klumpigt där jag stapplar fram. En liten stickande känsla smyger sig in från sidan av magen och knäna känns allt annat än fjäderlätta och det syns obarmhärtigt på min skugga att jag inte är någon Haili Gebresalassi.

Sen ibland känns det så där fantastiskt. I helgen körde jag två pass där jag la mig på avsiktligt låg puls för att få till lite njutning (9 respektive 16 kilometer). Det är när jag ligger och tuffar en bra bit under maxfart som jag kan njuta av omgivningarna och musiken jag lyssnar på samt känslan av att kunna springa ganska långt utan att känna av det något speciellt. Hjärtat pumpar på och sätter fart på tankeverksamheten.

mmmm....

Så även om hårda intervallpass pumpar adrenalin och ger kickar på sitt sätt så rekommenderar jag varmt att köra lågpulspass ibland. En förutsättning är att man varit igång ett tag med sin löpning så att det finns olika intensitetsnivåer att plocka från men det är en av sakerna att se fram emot för nyfrälsta i löparspåren.