Kroppen Chockade i Amsterdam

För drygt fyra veckor sedan när jag stapplade fram 6 km i comebacken efter vårens och sommarens skadetragedi trodde jag det var kört. I torsdags sprang jag 6 km och fick ont i vänstervaden efter 4 km och kunde i fredags knappt gå utan att halta. Jag fick fatt i en massagetid på jobbet och efter 25 minuter gjorde det sjukt ont men massören sa att det var tur att jag kommit till honom annars hade det definitivt varit kört.

Startmingel

Det var Blåsigt, kyligt och mulet i Amsterdam i söndags. Tur det fanns många fransmän (och Batman) att huka bakom. Starten genomfördes i en enda lång svepande start. I den grupp där jag stod gick det smidigt och även om det var trångt de första 15 km så var det inga större problem att hålla sitt eget tempo.

Hur hamnade jag här??

Jag hade som plan att lägga mig på 4:50-4:55 och köra på tills vänstervaden sade stopp. Det funkade bra fram till  milen som gick på 48:45. Då  började jag känna lite i den och den överraskande nykomlingen bakre vänster lår. Även om jag sen sprang och tänkte mycket på detta så kunde jag fortsätta mata på med kilometrar på 4:48- ca 4:55 vilket kändes riktigt fint.

Halvmaran gick på 1:42:45 och passerades under banans blåsigaste kilometrar. Jag hukade bakom ett gäng svenskar, borrade ner huvudet och helt plötsligt hade det gått över 25 km och även om det började strama mer och mer i höger(!) vad och i låren så var det inte mer än det varit i tidigare maror. Höger vad höll sig helt lugn.

Från ca 27 fick jag börja jobba hårdare för att ligga under 5 på kilometern och fick ingen gratisfart längre. Jag tänkte här på mina tidigare maror då jag varit rätt seg framåt trettio vid alla tillfällen så det var bara att gneta på.

Efter 32 blev det jobbigare och jobbigare och jag körde nedräkning på alla möjliga sätt. Jag är rätt bra på att lura mig själv på olika sätt, bryta ner loppet i en, två och fem -kilometersbitar, jämföra med ett Helsingborgs terränglopp som ska springas i jogg-tempo, en liten lugn sexkilometersrunda eller med en 2 km intervall i 5:00 tempo på slutet. Hela tiden tänka, tänka, mata på , mata på....äta banan, dricka sportdryck , äta banan, lyssna på live-trummor längs vägen.

När det var två kilometer kvar började högervaden kännas skum och jag var rädd att behöva stanna som så många andra längs vägen men det löste upp sig ganska snabbt när jag började med extrem hälisättning för att dra ut muskeln igen.

Sista 500 var riktigt goa, in på Olympiastadium, bra med folk på läktaren och många lyckliga marathonlöpare, riktigt fint. 3:27:06 slutade det på . En bra bit under det väldigt ambitiösa målet. Kändes helt fantastiskt faktiskt.