Trevlig besök i underjorden

Äspöloppet blev en riktigt trevlig avslutning på säsongen. Det var åttonde (!) gången jag sprang loppet och det blev pers med 4 sekunder. Vi har en liten tradition att avsluta säsongen med detta lite annorlunda lopp. På med skyddshjälm, bind en skyddshuvepåse på ryggen, åk 450m ner i urberget och spring upp längs transportvägen 3.6 kilometer.

Lutningen ligger konstant på 14% så det dröjer inte länge innan mjölksyran kommer smygande.  Första året jag sprang gick jag ut hårt och hade ett helvete från 800 m och fram och de gamla skogsuvarna passerade mig en efter en.

Det är många riktigt bra löpare med i detta loppet. Det vimlar av unga orienterarkids som blåser uppför backen på under eller strax över 20 minuter. Det är dock inte bara snabba löpare som är med, hala spektrat är representerat men som exempel brukar jag ligga ungefär mitt i fältet istället för top 10% som jag brukar fixa i vanliga motionslopp.
Trodde inte jag skulle kunna hålla samma tempo som de två föegående åren då jag förbättrat mig väsentligt men gjorde ett försök att ligga på 40 sek /100m . Tänkte även försöka kämpa mig före Mikael som gjorde debut i gruvan i år.

Dags för Start

Startade lite mer försiktigt i år eftersom det brukar bli lite rusning i början. Och hamnade därför en bit bak i fältet i början av årets B-Heat. Efter drygt 500 m hade jag dock lufsat om de flesta och lade mig precis efter Mikael en stund. Gick om honom efter ett tag och fick en liten lucka efter ett tag men det kändes som om att han låg precis efter ett bra tag.

Fram till ca 1600 kvar kändes det ganska lugnt och det var inga större problem att hålla tempot. Det börjar en nästan kilometerlång raksträcka vid ca 1800 där jag vet att det brukar hända saker med kroppen, även i år var det här det började.

En av de framförvarande löparna hade tappat orken och nu var det bara två framför. Från 1200 var det mycket interna förhandlingar om det skulle bli någon gångpaus. Jag ville inte ge Mikael vittring på blod genom att börja gå, jag vet att det kan vara en mirakelmedicin i evighetsbacken så jag kan tacka honom för att det blev pers. Sista kilometern var det riktigt segt i benen, kändes lite som slutet på en 1000-intervall fast hela tiden.

Uppe ur djupet

Det hjälpte lite att tvåan framför såg ut att ha fått lite problem och vi närmade oss honom. Jag funderade först på att inte springa ikapp, ifall han nu skulle svara med en spurt så skulle det bli riktigt jobbigt. Jag hann i kapp honom precis i tunnelöppningen och försökte göra en patenterad fejkad "jag har krafter kvar"-omspringning och ökade tempot precis vid passagen. Detta funkade som tur är och jag fick ingen kontring.