Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr

Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline

Ljuset börjar komma så smått

Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång

Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen

Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen

mmmm...snickers

 

 

Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 

Usain