Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr

Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline

Ljuset börjar komma så smått

Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång

Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen

Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen

mmmm...snickers

 

 

Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 

Usain

Trevande, Stapplande Steg

Två löppass denna veckan. Efter ett nervöst försök på 6 km i måndags och ett trevande snigelfartspass på 9 km i går känner jag försiktig optimism. Trots att jag hela tiden hypokondriskt går och känner efter så tror jag inte där finns någon speciell smärta i höften förutom den som framkallas av att springa två pass efter nästan två månaders uppehåll. Jag jämför hela tiden känslan höger och vänster höft och ibland tycker jag att smärtan finns där men och andra sidan behövde jag i somras inte stanna upp och koncentrera mig för att det skulle kännas, då gjorde det ont hela tiden.

Blåsiga men fina 9 km i Helsingborg

För att krydda till det lite var jag hos sjukgymnasten i tisdags och han chockade mig med att trycka på med ett hårt styrkepass för ben och höft. Detta gjorde att jag dagen efter hade ont i alla benmuskler som finns, men inte i höften.

Jag är fortfarande stel i höften/baksidan av låret men det blir hittills inte värre av att springa. Jag siktar på att klämma ett pass till i helgen och fortsätter hoppas att jag inte får ett bakslag.  Jag upptäckte att det finns en del att jobba med när det gäller flåset också så nu får det gärna vara slut på det här tramset.

Deliverance

Jag hade inte tänkt skriva långa tråkiga referat om mina träningspass här...det höll ju i en vecka ungefär...

Efter 14 kilometer motvind känns det lite småsegt i benen, vägen har bestämt sig för att bli elakt kuperad men snart bör det vara medvind. Plötsligt kommer en svart hund ilsket galopperande, det ser inte ut som om den vill leka. När den hinner upp mig bestämmer jag mig för att stanna. Den nosar hetsigt på mig men bestämmer sig sedan för att springa in på sin tomt igen. Det känns som ett omen, jag är inte välkommen på denna sidan sjön. Surmulet fortsätter jag min tur.

Backarna fortsätter komma, det börjar bränna i bakre låret vilket är lite störigt. Ett par kilometer senare ser jag en skugga komma löpande över ett fält med öronen fladdrande i vinden. En schäfer…skithund, jag tänker att det är tur att det är staket runt hagen i alla fall. Tyvärr är staketet sådant att en häst med enkelhet skulle kunna dansa limbo mellan brädorna. Schäfern hoppar förstås smidigt genom staketet och rusar fram emot mig. Bäst att stanna igen. Schäfern stannar till en sekund, hugger mig i benet och sticker sedan iväg över fältet igen.

Svordomar och ett och annat könsord haglar efter hunden när den försvinner i fjärran. Skitsur fortsätter jag löpturen. Ont som fan i benet och en mil kvar att springa. Plötsligt inser jag att vägen tagit slut och jag befinner mig på någon slags husvagnscamping. Jag ser inga människor men den amerikanska söderns flagga vajar utanför ett par av husvagnarna. ”Vad fan är nu detta??” Jag plockar upp google maps och ser att närmsta linjen tillbaka till vägen går igenom ett skogsparti, bäst att ge sig av innan jag blir upptäckt och grillad på spett. Inte så jättesmart men efter träsklöpning och klättring kommer jag äntligen tillbaka till vägen och efter ett par kilometer kan jag blicka ut över den sida där jag hör hemma.


29 kilometer blev det tillslut och förutom ett litet bitmärke på låret klarade jag mig helskinnad. Om jag inte haft mina tights som är gjorda av mithril hade det nog gått värre. Tror inte jag upprepar rundan med shorts…

Våren är här – Laddar för långpass

Idag har det varit riktigt varmt, vi snackar säkert åtta grader kryddat med lite sol. Gårdagskvällen bjöd på ett gott snabbdistanspass med 6 aggressiva kilometer strax under 4-gränsen. Jag hoppas på sol, mojnande vind och värme imorgon bitti då jag siktar på ett långpass med den respektabla längden 27 kilometer i 4.40 -tempo.

Eftersom det är tokinne med kostråd kommer här den perfekta frukosten inför ett morgonlångpass. Det är inte tuffare att springa med så lite mat i magen som möjligt för att kroppen ska “bränna fett istället för kolhydrater” och allt annat trams man läser om nuförtiden.



1 skål turkisk yoghurt med cashewnötter, hallon, blåbär och honung

1 Nybakad macka med mycket smör och honung

1 eller 2 dubbla espresso

1 fett glas apelsinjuice (gärna Tropicana för den är godast)