Lidingöloppet i Silverskimmer

Det har varit lite småskavanker med hälsenor och annat trams under sommaren men jag har kunnat springa 2-3 gånger i veckan i alla fall vilket jämfört med förra sommaren har varit riktigt kul. Jag hoppades fortfarande kunna klara silvret i Lidingöloppet men det kändes lite osäkert eftersom jag inte tyckte att jag hade riktigt den speed jag hade velat ha i de 10 km lopp jag kört i slutet av sommaren.

Fick starta i den lite glassiga startgrupp 1B i år men det var trångt där också när man kom in på småvägarna trots att det inte var så många som startade där också men tempot var rätt lagom så jag behövde inte stressa på grund av det.

Kände mig dock lite stressad efter ca 10 eftersom jag inte tyckte att jag hade så bra tryck på de platta partierna. Här trodde jag att det skulle bli svårt att klara 2:15 trots att jag paserade milen på ca 44.

I det backiga partiet efter 15 kändes det nästan för bra och jag kunde köra 16-18 på ca 4:25. En bit efter 20 började det rycka i vänster bakre lår vilket jag inte ens tänkte på skulle kunna hända. Detta förvärrades efterhand och jag var beredd på att abborren skulle bli stället där allt skulle falla. Jag var verkligen övertygad om att det skulle smälla till i låret när jag tog de första stegen i backen.

Abborren gick över all förväntan och jag kunde springa hela vägen upp.Någon kiilometer efter backen så kom krampkänningarna tillbaka i en liten uppförslutning och jag såg efter ett tag Karins backe torna upp sig när jag dessutom tappat en del i fart pga krämporna. Jag bet i hop och sprang någon slags sköldpaddslöpning uppför backen. Försökte våga trycka med vaderna men i den andra sluttningen i Karins så högg det rejält i båda låren. Benen ville inte gå framåt längre utan de sprallade åt alla håll. Beslöt mig för att stretcha ut i 30 sekunder för att sedan försöka ge allt sista 1.5. Det spelade liksom ingen roll om det blev 2:15:01 eller 2:20. Stoppet var lyckat och nu var det bara nedför.

Vid 1 km skylten hade jag 4:07 på mig. Jag tänkte "men vad faaaan" men sedan att det skulle kunna gå eftersom det är en väldigt snabb kilometer, bara musklerna höll. Jag bet ihop och  körde så hårt jag kunde, försökte låtsas att det var sista kilometern på en 2000-intervall och där brukar jag vara mer slut i andningen än jag var här så..... Lyckades på något sätt dra den sista på 3:50 och kom in med 17 sekunder till godo på silvret. Riktigt fint !

Får se vad som kommer härnäst. Nu ska jag vila lite. :-)

Överraskande bra i Hörby

Det var ovanligt kyligt för att vara dags för Hörby marknadslopp men regnet höll sig i alla fall borta och för löpning som varade i 12.6 kilometer så var det riktigt sköna temperaturer .

Brorsan (54:30) och Jag nöjda efter loppet

Detta var femte gången jag sprang loppet och jag hade rutinerat lagt en hundring i shortsfickan så att jag kunde inhandla en nybakad munk efter målgång. Det var en ovanligt snäll fart i starten för motionsklassen och trots att jag sprang långsammare än vad jag brukar så var det ingen klunga som sprang ifrån. Det bildades en liten klunga och efter några kilometer innehölln ca 6-7 löpare som växeldrog genom de små skogsstigarna. Det var ganska hårt eftersom det är ganska backigt fram till 9 km men jag lyckades hänga kvar och var även framme och grillade de andra ganska mycket.  Kilometrarna pendlade mellan strax under 4 och 4:20 beroende på hur terrängen såg ut. Efter 9 kilometer när det blev lite flackare drogs klungan ut och 4-5 löpare sprang ifrån. Det var ganska tungt ett tag men jag är väldigt nöjd att jag hade motivationen att fortsätta köra ganska hårt.

Efter ca 11 kilometer kom man ut på den sista svaga uppförsbacken på en asfaltsväg, här bestämde jag mig för att öka temport för att dra ifrån en kille som hängde mig innan det blev nedför,  jag brukar tänka så, att det är smart att ta ut sig för att slippa ta ut sig senare…vet inte hur logiskt det är. Detta fungerade fint och jag öste faktiskt på riktigt bra den sista biten och hann ikapp och om två till av de som sprungit ifrån mig innan.

51:06 blev  sluttiden (4:03 i snitt) och det var ju en bit bättre än förhoppningarna. Ännu ett steg i rätt riktning alltså.

Sommartävling på gång

Det har varit tre fina veckor med totalt 10 löparpass. Precis enligt planen har det varit ett snabbhetspass och ett lite längre kuperat pass varje vecka. De längre passen är hittills bara 12.5 km men I mitten av Juli tänker jag öka 5 km. När det gäller speeden är det en bit kvar till där jag vill vara men jag har ingen brådska så länge jag ser förbättringar.Jag körde 5 km snabbdistans förra veckan på 20:30 vilket var riktigt segt, nu var det ganska varmt och Helsingborgsvinden gjorde vad den kunde för att störa sig men det är en dryg minut att jobba med på den sträckan på träning tycker jag.

Nästa onsdag är det dags för Hörby marknadslopp 12.6 km. Det brukar vara riktigt trevligt med fint väder ganska många löpare för att vara ett så pass litet lopp. Det blir min fjärde start där och det ska bli spännande att se var jag kan lägga mig tidsmässigt. Förra året pressade jag mig under 50 minuter men det kan nog bli svårt i år. Vad ska man gissa på? 51:30 kanske?

In i träningsdimman

Efter den senaste tidens lopp-frosseri och en veckas dagis-förkylnings-paus är det dags för en lång sommar att slipa kroppen till gammal god form. Jag ska försöka komma ut tre gånger i veckan med minst ett hårt fartpass och ett lite längre pass i backiga slingor. Det känns som om formen fortfarande blir bättre för varje vecka vilket är kul. Knä och höft känns hur bra som helst vilket är ännu roligare.

Mmmm..sommar i skogen

Huvudmålet för sommarens träning är en ny silvermedalj på Lidingö. Ett stenhårt mål....men det ska inte vara omöjligt.

Kokt i Göteborg

Jag kände mig ganska taggad inför årets varv. Jag hade som mål att trycka mig under 1:30 men eftersom det var tokvarmt så tänkte jag prova hur det kändes att ligga på 4:10-4:15 tempo men justera ner om det kändes övermäktigt. Jag kände redan efter ett par kilometer att det inte skulle funka, värmen tryckte på rejält och efter Elfsborgsbron (6 km) började jag dra ner på farten ytterliggare. Problemet var att jag dessutom tappat all taggning och brydde mig verkligen inte. Jag tänkte jag kunde springa igennom loppet i behagligt tempo.

Vid 8-9 km på andra sidan vattnet började jag lida mer och mer, det stekte på rejält och motvinden var helt galen, drog ner ytterligare på farten men började bli lite knäckt redan här. Började vid 11 km gå en del vid varje vattenstation för att kunna återhämta mig lite. Kastade även min keps vilket hjälpte att svalka lite.

Tuffast var det upp för avenyn där jag tvingades gå flera gånger. Snittade 6 min / km och det kändes som om benen tänkte lägga av. Gnetade mig upp till den fördömda statyn där jag stannade och hällde 4 vattenmuggar över huvudet och blev avspolad av en vänlig man med vattenslang. Nu började molnen komma lite så kroppen kunde kylas av lite. Efter ännu en avspolningspaus vid 18 km piggnade jag magiskt till och kunde springa de sista tre. Helt plötsligt var det ganska kul för första gången idag.

Sista 1.1 km höll jag otroliga 4:08 för att sprinta in under 1:40. Som helhet ett kvitto på att det är dags att träna lite. Tiden var min sämsta på mina 6 starter men jag gissar placeringen (ca 2000 ) ger en tredjeplats bland mina varv.

Slutligen, det var många andra vrak därute under årets lopp. Jag förvånas över den utspridda ”flytta dig för helvete” -attityd som finns bland medelmåttiga svenska manliga löpare. Att man ibland skaver axlarna när det trängs lite är bara normalt men både jag och andra slutkörda löpare som gick långt ute till höger eller tvingades ta dricka gående fick knuffar och armbågar av egoistiska pajasar trots att det är gott om plats och tid att navigera.

Utpumpad efter Lundaloppet

Lundaloppet i riktigt bra löparväder, mulet men ganskla varmt gjorde att det var lätt att välja tunn tröja och skjorts idag, uppskattas. 

Folkmyller på IP

Startade i högt tempo vilket började kännas i slutet av stigningen under första varvet. Brorsan hängde på i 1.5 kilometer innan han insåg galenskapen. Lyckades köra på fint på första varvet och varvade på 19:36 men var riktigt tagen vid varvningen. Tänkte ta det lite lugnt kilometer 6,7,8 för att disponera potten med sekunder jag hade att spela med, hade ju varit gött att komma under 40.

Det var lättare tänkt än gjort, när jag kom upp på backkrönet under andra varvet efter nästan 8 kilometer måste jag legat på nästan maxpuls och hade tappat 21 sekunder av min pott. Det betydde att jag var tvungen att göra de två sista på exakt 8:00 för att komma under 40 vilket gjorde att jag började tvivla lite ( och av någon anledning fundera på hur jobbigt det ska bli att springa Göteborgsvarvet nästa vecka).

Jag lyckades trycka ner lite syre i kroppen under nedförsbacken ner till stan och tryckte på hårt genom stan. Vid 9-markeringen kändes benen verkligen gummi men jag blev nöjd när jag såg att kilometern gått på 3:53. Nu tänkte jag att om jag bara matar på och inte kollapsar så ska jag kunna springa en slutkilometer på under 4:08, jag orkade knappt spurta inne på IP för jag tyckte jag hade koll på sekunderna...39:53 stannade klockan på.

De säger att det är skönt efteråt men jag vet inte...

Riktigt nöjd med prestationen och med tanke på hur jag mådde resten av dagen så var där inte mer att hämta idag. Kom in på plats 109 av 1500 killar (31:a ifiol) så det finns lite kvar att jobba med....men det kommer

Lite Rossel i Maskineriet

Jag har lyckats dra till med ett par långa intervallpass (tusingar och tvåtusingar) och några distanspass sedan Skrylle och formen känns stadigt på uppåtgående. Tyvärr har jag åkt på halsont och lite förkylningsrossel som ställer till det inför Lundaloppet på lördag och Göteborg nästa vecka. Jag skulle behövt ett pass över 15 km innan GBG men man kan inte få allt :) .

Det är min traditionsenliga majförkylning som hälsar på, jag hoppas på att det  inte blir en sådan totalkoma som ifjol utan stannar vid lite halsont. Förhoppningsvis kan jag vara kry på lördag och kanske springa på en tid strax över 40. Jag tror det är lite mycket begärt att gå under 40 redan nu men senare i år ska det kunna gå att ordna, jag har ingen brådska där.

Jag har även anmält mig till Lidingöloppet och hoppas jag kan träna bra över sommaren så jag kan göra en fin insats där. Ett silver till hade inte varit dumt men det är en lång väg att vandra dit.

Lyckat Test i Skrylle

Helgens Skryllelopp gick över all förväntan. Fantastiskt väder och trevlig stämning gjorde sitt för att ge bra förutsättningar. Jag hade som mål att försöka komma in på höga 43 för att kunna jobba vidare ner mot 40 under Lundaloppet i mitten av maj.

Nöjda löpare efter loppet

Jag kände mig för ibörjan och landade de första kilometrarna på runt 4:25. Jag hade sällskap av min bror vilket var riktigt kul. Kilometer 5-7 tryckte jag på lite mer och höll ca 4:00 tempo vilket kändes när stigningarna började under åttonde kilometern och brorsan var tvungen att släppa.

Kilometer 8 och 9 blev som traditionen bjuder en riktig pina. Jag lyckades klara dem utan att kapitulera helt men jag slutar aldrig överraskas av hur tung den 9:e kilometern är. Den sista lätta kilometern var bara en fråga om att ta sig i mål med någon form av stil.

42:10 blev det tillslut och det känns jättefint. Enligt erfarenhet motsvarar det ca 41 på en vanlig mil vilket får mig att börja snegla på sub-40 igen...Brorsan överraskade med personligt rekord på 42:28.

Samma Kaross, Ny Motor

Det känns jättekonstigt att tre månaders frånvaro kan sätta sådana spår som det gjort. Det känns bättre och bättre för varje gång men det känns som om jag håller ett mycket högre tempo än vad jag gör. Jag skulle ju kunna strunta i tempot nu i början kan man tycka…

I förrgår körde jag ett 9 kilometer där jag försökte ligga på ca 150 i puls. Jag drog ut en jämförelse med ett liknande pass som jag körde för drygt 1.5 år sedan. Även om det gamla passet var i backig skogsslinga och det nya passet på slät asfalt så är det en ganska kul jämförelse när man tittar på förhållandet puls-tempo.  Nu ska det sägas att sommaren 2011 var jag i en form som jag aldrig haft varken tidigare eller senare och jag kommer ihåg det specifika passet, men det hade inte varit fel att komma dit igen.

Juli 2011

April 2013

På lördag kanske jag masar mig ner till Sandby och springer Skrylleloppet. Även om det kommer bli en tid som jag inte riktigt vill.....ha i statistiken. Anledningen är att årets Uv Grand Prix dragit igång och jag vill inte hamna för långt bak i fältet redan från början. Det brukar bara slå på ett par enstaka poäng i slutet så det är lika bra att slita sig runt.

Håll

Knät är fortfarande ganska stelt, framförallt när jag sitter ner men jag har bestämt mig för att den stora boven nu när jag inte har direkt ont, är att jag just sitter ner 50-60 timmar varje vecka och inte att jag springer 2-3 timmar.  

Efter fyra pass på tre, fyra, fem och fem kilometer känns det riktigt kul att vara igång igen. Knät har känts ok och det har inte blivit värre av löpningen.

Efter 3 månaders vila är det verkligen fascinerande hur dåligt flåset blivit. Jag hade en illusion om att ”ta det lugnt” första månaden, jogga runt, njuta och bara få kroppen att vänja sig vid löpningen igen. Problemet är att när jag joggar runt på låg växel blir jag svintrött, det sticker i kroppen, andningen fastnar uppe i halsen i ett väsande. För första gången på mycket länge har även fenomenet ”håll” dykt upp, det var nästan så att jag började leta efter en sten som jag kunde springa och hålla i. Jag förstår plötsligt varför nybörjarlöpare droppar av redan från start när det är detta mottagande man får när man drar igång.

Nu vet jag bättre och hoppas att de vanliga kickarna börjar komma så smått inom ett par veckor när hjärtat börjar komma i form. Jag tror jag ska ta en pulskurva under nästa pass för att jämföra med en kurva tagen under ett liknande pass i lite bättre form.

Ett svagt ljus i tunneln

Efter att ha slutat med Voltaren, kört stenhårt med isning av knät kombinerat med lite smygmjukövningar de senaste två veckorna, känns det för första gången bättre än när jag slutade springa i mitten av december. Jag har till och med kunnat medverka på min simkurs två gånger utan att det har blivit värre. Det känns fortfarande i knät när jag sitter ner men det blir bättre för varje dag och det har slutat att göra konstant ont 24-7 som det gjorde för ett par veckor sedan.

Jag planerar att försöka dra igång löpningen lite försiktigt om två veckor. Förhoppningsvis kan jag komma i halvhyfsad form till Göteborgsvarvet i maj så att jag kan genomföra det utan att skämmas. Det kommer med all säkerhet bli svinjobbigt att börja springa igen efter över tre månader med i princip ingen konditionsträning men det är bara att gilla läget.

Vem vet , våren kanske har kommit då.

Simning och Vila

Eftersom vädret varit riktigt sunkigt sedan snön försvann så gör det inte sådär jättemycket att jag inte kan springa. Däremot stör det mig att jag inte känner någon förbättring i knät trots en månads paus. Jag får väl masa mig iväg till någon och få det kollat om det inte blir bättre inom ett par veckor. Jag kör en del styrkeövningar för att bygga upp kringliggande muskelgrupper och hoppas på att det ska ge lite effekt inom kort.

Jag har dessutom börjat simma lite. Frenetiskt plaskande i ca 30 minuter ger utlopp för en del av den abstinens som kroppen byggt upp. Jag försöker lära mig lite crawl med målet att kunna ta mig fram kontrollerat över lite längre sträckor. Just nu klarar jag ungefär 25 m i sträck så det finns en del utrymme för förbättring. Jag har anmält mig till en teknikkurs som börjar i februari så det ska bli riktigt kul framförallt om jag nu inte kommer igång med löpningen snart. 

Dags att Fila på Kroppen inför 2013

Just nu funderar jag en del på nya mål inför nästa år. En del löpning har det blivit även om jag inte varit sådär jättesugen på att bege mig ut i vinterlandskapet. Höften känns riktigt bra och det funkar ok med löpningen. 

30 grader kallare än i SF för två månader sedan, allt väder har sin charm

En irriterande detalj är att jag har lite småont i vänsterknät efter löpning. Detta har jag haft sedan i våras med ett litet uppehåll i samband med min rehabträning i början på hösten. Jag ska därför försöka ta ett litet break från löpningen fram till i början av februari. Under denna tid ska jag köra styrketräning baserat på de övningar jag fick med mig i höstas för att smida mig en bra kropp inför våren. Förhoppningsvis kan jag komma igång helt fräsch istället för att ha lite småont hela tiden.

Jag har blivit lite småhetsad/utmanad på jobbet att jag ska ge mig på att testa en triathlon nästa år….vi får väl se hur det blir med det, dags att ta på sig badbyxorna nu under löparuppehållet kanske.

Trevlig besök i underjorden

Äspöloppet blev en riktigt trevlig avslutning på säsongen. Det var åttonde (!) gången jag sprang loppet och det blev pers med 4 sekunder. Vi har en liten tradition att avsluta säsongen med detta lite annorlunda lopp. På med skyddshjälm, bind en skyddshuvepåse på ryggen, åk 450m ner i urberget och spring upp längs transportvägen 3.6 kilometer.

Lutningen ligger konstant på 14% så det dröjer inte länge innan mjölksyran kommer smygande.  Första året jag sprang gick jag ut hårt och hade ett helvete från 800 m och fram och de gamla skogsuvarna passerade mig en efter en.

Det är många riktigt bra löpare med i detta loppet. Det vimlar av unga orienterarkids som blåser uppför backen på under eller strax över 20 minuter. Det är dock inte bara snabba löpare som är med, hala spektrat är representerat men som exempel brukar jag ligga ungefär mitt i fältet istället för top 10% som jag brukar fixa i vanliga motionslopp.
Trodde inte jag skulle kunna hålla samma tempo som de två föegående åren då jag förbättrat mig väsentligt men gjorde ett försök att ligga på 40 sek /100m . Tänkte även försöka kämpa mig före Mikael som gjorde debut i gruvan i år.

Dags för Start

Startade lite mer försiktigt i år eftersom det brukar bli lite rusning i början. Och hamnade därför en bit bak i fältet i början av årets B-Heat. Efter drygt 500 m hade jag dock lufsat om de flesta och lade mig precis efter Mikael en stund. Gick om honom efter ett tag och fick en liten lucka efter ett tag men det kändes som om att han låg precis efter ett bra tag.

Fram till ca 1600 kvar kändes det ganska lugnt och det var inga större problem att hålla tempot. Det börjar en nästan kilometerlång raksträcka vid ca 1800 där jag vet att det brukar hända saker med kroppen, även i år var det här det började.

En av de framförvarande löparna hade tappat orken och nu var det bara två framför. Från 1200 var det mycket interna förhandlingar om det skulle bli någon gångpaus. Jag ville inte ge Mikael vittring på blod genom att börja gå, jag vet att det kan vara en mirakelmedicin i evighetsbacken så jag kan tacka honom för att det blev pers. Sista kilometern var det riktigt segt i benen, kändes lite som slutet på en 1000-intervall fast hela tiden.

Uppe ur djupet

Det hjälpte lite att tvåan framför såg ut att ha fått lite problem och vi närmade oss honom. Jag funderade först på att inte springa ikapp, ifall han nu skulle svara med en spurt så skulle det bli riktigt jobbigt. Jag hann i kapp honom precis i tunnelöppningen och försökte göra en patenterad fejkad "jag har krafter kvar"-omspringning och ökade tempot precis vid passagen. Detta funkade som tur är och jag fick ingen kontring.

Då var man där igen...

Regnigt, grått och mörkt. Precis som det var sist jag kunde träna ordentligt utan att ha ont efter passet. Då såg jag fram emot den varma sommarens träning men sen gick det som det gick och hela sommarens löpning fick hoppas över.

Nu hoppas jag kunna köra en rejäl uppbyggnad under vintern för att komma tillbaka i gammal god form i vår. Jag får fundera ut några konkreta mål att sikta på men just nu försöker jag mala på med 3 pass i veckan, lite blandat med långa intervaller och snabbdistans.

Nästa lördag är det dags för Äspöloppet igen (http://www.youtube.com/watch?v=8HgBhmJ0qwQ), det ska bli kul men jag vet hur sinnessjukt trött jag brukar bli i tunneln. Mitt pers där är 23:27….kanske kan hoppas på en tid under 24.

Kroppen Chockade i Amsterdam

För drygt fyra veckor sedan när jag stapplade fram 6 km i comebacken efter vårens och sommarens skadetragedi trodde jag det var kört. I torsdags sprang jag 6 km och fick ont i vänstervaden efter 4 km och kunde i fredags knappt gå utan att halta. Jag fick fatt i en massagetid på jobbet och efter 25 minuter gjorde det sjukt ont men massören sa att det var tur att jag kommit till honom annars hade det definitivt varit kört.

Startmingel

Det var Blåsigt, kyligt och mulet i Amsterdam i söndags. Tur det fanns många fransmän (och Batman) att huka bakom. Starten genomfördes i en enda lång svepande start. I den grupp där jag stod gick det smidigt och även om det var trångt de första 15 km så var det inga större problem att hålla sitt eget tempo.

Hur hamnade jag här??

Jag hade som plan att lägga mig på 4:50-4:55 och köra på tills vänstervaden sade stopp. Det funkade bra fram till  milen som gick på 48:45. Då  började jag känna lite i den och den överraskande nykomlingen bakre vänster lår. Även om jag sen sprang och tänkte mycket på detta så kunde jag fortsätta mata på med kilometrar på 4:48- ca 4:55 vilket kändes riktigt fint.

Halvmaran gick på 1:42:45 och passerades under banans blåsigaste kilometrar. Jag hukade bakom ett gäng svenskar, borrade ner huvudet och helt plötsligt hade det gått över 25 km och även om det började strama mer och mer i höger(!) vad och i låren så var det inte mer än det varit i tidigare maror. Höger vad höll sig helt lugn.

Från ca 27 fick jag börja jobba hårdare för att ligga under 5 på kilometern och fick ingen gratisfart längre. Jag tänkte här på mina tidigare maror då jag varit rätt seg framåt trettio vid alla tillfällen så det var bara att gneta på.

Efter 32 blev det jobbigare och jobbigare och jag körde nedräkning på alla möjliga sätt. Jag är rätt bra på att lura mig själv på olika sätt, bryta ner loppet i en, två och fem -kilometersbitar, jämföra med ett Helsingborgs terränglopp som ska springas i jogg-tempo, en liten lugn sexkilometersrunda eller med en 2 km intervall i 5:00 tempo på slutet. Hela tiden tänka, tänka, mata på , mata på....äta banan, dricka sportdryck , äta banan, lyssna på live-trummor längs vägen.

När det var två kilometer kvar började högervaden kännas skum och jag var rädd att behöva stanna som så många andra längs vägen men det löste upp sig ganska snabbt när jag började med extrem hälisättning för att dra ut muskeln igen.

Sista 500 var riktigt goa, in på Olympiastadium, bra med folk på läktaren och många lyckliga marathonlöpare, riktigt fint. 3:27:06 slutade det på . En bra bit under det väldigt ambitiösa målet. Kändes helt fantastiskt faktiskt.

Dags för Maraton (!)

Efter sju löparpass på fyra veckor come back löpning är det meningen att jag ska springa Amsterdam Marathon på söndag. Det kan ju mycket väl hända att man får en förkylning av någon av de äckliga människor jag åker tåg med varje dag men jag hoppas att immunförsvaret inte sviker mig ännu en gång.

Jag tryckte till med 28 km förra tisdagen och det gick under förutsättningarna bra. Jag är lite orolig att mina vader kommer att ge upp någonstans efter 30 km men tror att höften kan fixa resan. Jag hade rätt ont i höften/sätesmuskeln dagen efter långpasset men inte så att det kändes som i somras.
Det är nu jag inser hur vältränad jag var i våras när jag kunde dansa iväg på ett 28 km pass utan att känna något speciellt i benen dagen efter. Även om jag självklart var lite sliten då också så var det inte alls som det är nu.

Målet är fortfarande att kunna springa igenom loppet, vilket jag knappt trodde på själv när jag stapplade iväg 6 km för fyra veckor sedan. Som bonusmål kommer jag att satsa på en tid på ca 3:30….jag tror jag fixar fram till 30 utan, men det är sen det jävliga börjar.

Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr

Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline

Ljuset börjar komma så smått

Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång

Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen

Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen

mmmm...snickers

 

 

Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 

Usain

Trevande, Stapplande Steg

Två löppass denna veckan. Efter ett nervöst försök på 6 km i måndags och ett trevande snigelfartspass på 9 km i går känner jag försiktig optimism. Trots att jag hela tiden hypokondriskt går och känner efter så tror jag inte där finns någon speciell smärta i höften förutom den som framkallas av att springa två pass efter nästan två månaders uppehåll. Jag jämför hela tiden känslan höger och vänster höft och ibland tycker jag att smärtan finns där men och andra sidan behövde jag i somras inte stanna upp och koncentrera mig för att det skulle kännas, då gjorde det ont hela tiden.

Blåsiga men fina 9 km i Helsingborg

För att krydda till det lite var jag hos sjukgymnasten i tisdags och han chockade mig med att trycka på med ett hårt styrkepass för ben och höft. Detta gjorde att jag dagen efter hade ont i alla benmuskler som finns, men inte i höften.

Jag är fortfarande stel i höften/baksidan av låret men det blir hittills inte värre av att springa. Jag siktar på att klämma ett pass till i helgen och fortsätter hoppas att jag inte får ett bakslag.  Jag upptäckte att det finns en del att jobba med när det gäller flåset också så nu får det gärna vara slut på det här tramset.

Böja, Knäcka , Sträcka

Efter 8 års tennis, 25 års fotbollsspelande och 7 års löpning gick jag för första gången i livet till en så kallad sjukgymnast i tisdags. Jag hade redan ställt en trolig diagnos med hjälp av Dr Google men tänkte att det kan vara bra att veta om det verkligen är det spåret så att jag inte slösar ännu fler månader utan att märka framsteg.

Det var ett väldigt böjande, sträckande och dragande och klämmande innan han bad mig göra ännu en stretchövning och jag meddelade honom att ”jo, som jag sa så drar det i hela sidan (höften och nedåt) när jag gör så här". Då tog han ett yodagrepp och tryckte till längs sidan på benet och bad mig göra det igen. ”Ok, nu känns det förstås inget”, sa jag, ”intressant”, sa han.

Min hemdiagnos stämde troligen men han kände även att jag haft en liten bristning i låret/sätesmuskeln vilket han trodde kunde ha triggat det hela. Det också där jag hade ont i de första löppassen efter en lång cykeltur i juni som avslutades med tävling uppför Lunds högsta berg, Linerobacken. Jag är också galet orörlig i hela höftpartiet vilket måste fixas till. Jag fick ett gäng styrkeövningar och en jäkligt snygg rosa tejpning med återbesök nästa vecka.

På måndag ska jag testa springa en liten runda för att antingen provocera fram det onda eller upptäcka att allt blivit magiskt bättre. Det är då 3 veckor sedan jag sprang 3,5 kilometer så man kan ju hoppas.