Knät är
fortfarande ganska stelt, framförallt när jag sitter ner men jag har bestämt
mig för att den stora boven nu när jag inte har direkt ont, är att jag just sitter
ner 50-60 timmar varje vecka och inte att jag springer 2-3 timmar.
Efter fyra pass
på tre, fyra, fem och fem kilometer känns det riktigt kul att vara igång igen.
Knät har känts ok och det har inte blivit värre av löpningen.
Efter 3 månaders
vila är det verkligen fascinerande hur dåligt flåset blivit. Jag hade en illusion
om att ”ta det lugnt” första månaden, jogga runt, njuta och bara få kroppen att
vänja sig vid löpningen igen. Problemet är att när jag joggar runt på låg växel
blir jag svintrött, det sticker i kroppen, andningen fastnar uppe i halsen i
ett väsande. För första gången på mycket länge har även fenomenet ”håll” dykt
upp, det var nästan så att jag började leta efter en sten som jag kunde springa
och hålla i. Jag förstår plötsligt varför nybörjarlöpare droppar av redan från
start när det är detta mottagande man får när man drar igång.
Nu vet jag bättre
och hoppas att de vanliga kickarna börjar komma så smått inom ett par veckor
när hjärtat börjar komma i form. Jag tror jag ska ta en pulskurva under nästa
pass för att jämföra med en kurva tagen under ett liknande pass i lite bättre
form.
Jag älskar att du inte kan låta bli att jämföra dig med en bil! Det som är bra med att börja (om) på en låg nivå är att förbättringarna kommer snabbt.
SvaraRadera