lördag 5 oktober 2013

Lidingöloppet i Silverskimmer






Det har varit lite småskavanker med hälsenor och annat trams under sommaren men jag har kunnat springa 2-3 gånger i veckan i alla fall vilket jämfört med förra sommaren har varit riktigt kul. Jag hoppades fortfarande kunna klara silvret i Lidingöloppet men det kändes lite osäkert eftersom jag inte tyckte att jag hade riktigt den speed jag hade velat ha i de 10 km lopp jag kört i slutet av sommaren.

Fick starta i den lite glassiga startgrupp 1B i år men det var trångt där också när man kom in på småvägarna trots att det inte var så många som startade där också men tempot var rätt lagom så jag behövde inte stressa på grund av det.

Kände mig dock lite stressad efter ca 10 eftersom jag inte tyckte att jag hade så bra tryck på de platta partierna. Här trodde jag att det skulle bli svårt att klara 2:15 trots att jag paserade milen på ca 44.

I det backiga partiet efter 15 kändes det nästan för bra och jag kunde köra 16-18 på ca 4:25. En bit efter 20 började det rycka i vänster bakre lår vilket jag inte ens tänkte på skulle kunna hända. Detta förvärrades efterhand och jag var beredd på att abborren skulle bli stället där allt skulle falla. Jag var verkligen övertygad om att det skulle smälla till i låret när jag tog de första stegen i backen.

Abborren gick över all förväntan och jag kunde springa hela vägen upp.Någon kiilometer efter backen så kom krampkänningarna tillbaka i en liten uppförslutning och jag såg efter ett tag Karins backe torna upp sig när jag dessutom tappat en del i fart pga krämporna. Jag bet i hop och sprang någon slags sköldpaddslöpning uppför backen. Försökte våga trycka med vaderna men i den andra sluttningen i Karins så högg det rejält i båda låren. Benen ville inte gå framåt längre utan de sprallade åt alla håll. Beslöt mig för att stretcha ut i 30 sekunder för att sedan försöka ge allt sista 1.5. Det spelade liksom ingen roll om det blev 2:15:01 eller 2:20. Stoppet var lyckat och nu var det bara nedför.

Vid 1 km skylten hade jag 4:07 på mig. Jag tänkte "men vad faaaan" men sedan att det skulle kunna gå eftersom det är en väldigt snabb kilometer, bara musklerna höll. Jag bet ihop och  körde så hårt jag kunde, försökte låtsas att det var sista kilometern på en 2000-intervall och där brukar jag vara mer slut i andningen än jag var här så..... Lyckades på något sätt dra den sista på 3:50 och kom in med 17 sekunder till godo på silvret. Riktigt fint !

Får se vad som kommer härnäst. Nu ska jag vila lite. :-)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar