Stolt 33a

Solen gjorde sitt bästa för att neutralisera de iskalla vindarna som blåste hårt i min gamla hemstad Lund igår. Ena stunden kändes det som sommar, andra stunden kändes det som i mars. Det var helt galet mycket folk på plats för att springa årets olika distanser. Det pratades om 5000 anmälda innan ens efteranmälan hade öppnat, jag vet inte hur många det var tillslut.

Många hungriga löpare på Lunds IP

Jag hade bestämt mig för att försöka snitta 3:45 och komma in på 37:30 vilket skulle bli nytt pers. Jag hade mina aningar att det skulle bli tufft efter testet i Skrylle för några veckor sedan men det var bara att köra. 

Jag öppnade lugnt, ökade sedan på bra genom parken och hittade sedan ett par ryggar som jag kunde maska bakom på södra esplanaden och i den jobbiga uppförsbacken. Jag försökte bytte sedan rygg och försökte krypa in bakom ett draglok i den starka motvinden på väg ner genom stan men nu började det bränna i kroppen. Jag fixade att ligga på och under 3:45 det första varvet men när uppförsbacken kom andra varvet var det två kilometer (kilometer sju och åtta) där klockan gick upp på 4 blankt och då kändes det ganska hårt. Jag fick sedan köra solo på kullerstenen genom stan i motvinden eftersom jag inte riktigt lyckades hänga några killar som sprang om men lyckades ändå hålla bra fart under näst sista kilometern som dock är väldigt vag i minnet. Det var inte sådär jättemånga som sprang om och det var ganska glest med löpare så jag fick känslan av att jag ändå sprang rätt hyfsat.

Precis innan jag sprang in på IP för ett sista varv på löparbanorna blev vi en grupp på en 4-5 man som ökade farten så det var bara att hänga på. Jag ville inte tappa ytterligare placeringar så jag drog till med en tempoväxling med 250 m kvar. Jag lyckades rycka lite från de andra och körde på tokmax sista biten in och lyckades hålla undan för alla utom en som kom som Legolas (hästen…inte Alven)  i ytterspår

När jag kom i mål på 38:00 blev jag ganska besviken men nu i efterhand är jag svinnöjd. Gött att kunna hålla det tempot trots att fokus varit på maraton i år och jag inte har kunnat träna lika ofta som i fjol. Min placering  (33/1607 bland herrarna) var dessutom bättre i år än i förra årets (39/1388)  och det känns faktiskt riktigt nice.

Lundaloppet och Maranerver

Nu är det bara två och en halv vecka kvar till Köpenhamn maraton. Efter min zombieförkyning har jag haft ont i knät i ett par dagar efter i princip varje träningspass vilket varit lite småstressigt. I helgen körde jag ett 30 k –pass för att testa om det funkade och det gick ok. Jag hade ont i knät men det blev inte mycket värre efter 30 jämfört med efter 15. Jag kunde dessutom peppra på i sub 4:30 tempo sista milen vilket kändes schysst. Dagen efter var det ganska illa men det kan jag ta, 30 k är trots allt 30 k.

I går körde jag ett gött skogsintervallpass efter en extra vilodag och det kändes över förväntan. Ingen smärta alls i knät varken under passet eller idag. Riktigt härligt var det också att köra 5*1000 på en ganska tuff 5 kilometersrunda. Jag snittade ca 3:45 på kilometerna utan att ta ut mig fullständigt. Jag funderar på att skippa asfalten på några av passen som är kvar till maran, det kan ju vara så enkelt att jag överdoserat landsväg…

På lördag är det Lundaloppet! Det ska bli kul att se var jag ligger på sprintdistansen. Jag hoppas kunna komma ner kring förra årets pers på 37:40 men jag har faktiskt ingen aning hur jag står. I fjol var det varmt som satan, jag var sjukt trött redan efter 3 kilometer,  plus att jag hade varit förkyld hela veckan…men trots detta är jag skeptisk till att jag fixar perset. Kul ska det bli hur som helst.

Grillad i Skrylle

Just det, jag skulle ta det lugnt och springa på 39:xx. Det blev inte så....det var länge sedan jag var så trött som uppför de sista backarna och var lite småknäckt under hela loppet. Men 39:00 blev det så ett av målen nådde jag i alla fall.

När jag springer motionslopp i den mindre skalan brukar jag hamna på plats 1-3 i motionsklassen, denna vetskap brukar jag använda när jag positionerar mig under loppet. Att jag idag om än med lite vacklande form, hamnade på plats nr 10 i denna klass skadade mitt redan dåliga tävlingspsyke. Som vanligt var det inte lika illa i verkligheten som jag tyckte under loppet när jag mest sprang och surade.

Öppnade första kilometern i 3:35 -tempo men blev ändå frånsprungen av kanske ett trettiotal löpare. Justerade ner farten lite de kommande kilometerna och löpare fortsatte att strömma förbi. Skillnaden från tidigare motionslopp var att i princip ingen kom singlande framifrån med andan i halsen efter att ha tokstartat. Jag hade inte heller riktigt samma klipp som i fjol men lade mig på rätt hyfsad fart genom skogarna. Efter ca 5 km kom det äntligen en kille som sprang om som jag kunde lägga mig kloss intill och ”hänga”.

Jag höll mig så nära honom som lagen tillåter fram till sju kilometer där backarna börjar. Här brukar jag kunna plocka en del gubbar. Idag var det dock helt kört, blev omsprungen av tre-fyra till på vägen uppför backarna och när sista backen var avklarad seglade hela gruppen bara ifrån. Jag hade inget att komma med här heller....absolut inget.

Det kändes lite knäckande under loppet att det inte kom en enda positiv kick men i efterhand är jag ganska nöjd ändå även om jag låg 45 sekunder efter förra årets notering.

Kilometertider...förra årets noteringar inom parentes, kanske var det kilometer 1 och 3 som egentligen ställde till det.

3:46 (3:55)
4:00 (3:42)
3:48 (4:05)
4:02 (3:55)
3:53 (3:47)
3:38 (3:40)
3:51 (3:46)
4:18 (4:14)
4:53 (4:40)
2:56 (2:44)

Dags för Skrylle

På lördag är det dags för Skrylleloppet. Egentligen är det helt fel att springa ett millopp nu när jag behöver långpass inför maraton som ju bara är en månad bort men det verkar som om det kommer att bli ganska fint väder så det är svårt att motstå frestelsen. När jag bodde i Lund

vallfärdade jag ofta ut till skogsoasen för att ta mig an milrundan där så det är lite speciellt att återvända dit.

På grund av min tendens att bli dålig när jag tar ut mig maximalt ska jag försöka lägga mig en liten bit under maxtempo för att inte sabba mer av min träning, kanske hitta någon att grilla i de härliga uppförsbackarna på slutet (eller bli grillad kanske). Förhoppningsvis innebär detta att jag kommer in på strax under 40 min.

I förrgår blev det 18 kilometer i ett slags desperat kvällslångpass (eftersom jag kommer missa helgens pass). Det blev högre tempo än förväntat eftersom jag fick känna mig för när min smarte Garmin fick för sig att batteriet var urladdat (trots att den varit på laddning hela dagen).

I kväll luktar det intervaller för första gången på länge.

Tillbaks på slätterna

Igår var det äntligen dags att komma igång med maraträningen igen. Solen sken och det var riktigt schyssta förutsättningar. Var fortfarande lite täppt i näsan men bestämde mig för att tre veckors träningsfrånvaro fick vara nog. Jag bestämde mig för att göra ett ”damage control” -pass och drog till med 25 km där jag tänkte lägga mig på 4:35 – 4:40.

Det kändes från 15 k och framåt att det kostat att ta ledigt från långpassen i nästan en månad eftersom det började kännas en del i knä och lårmuskler. Positivt var att jag kunde ligga på måltempot under hela passet utan att behöva trycka på överhuvudtaget.

Urtidskossorna hade flyttat fram positionerna. Jag tyckte att jag hörde dem viska men så fort jag kom över kullen så låtsades de som ingenting

Förhoppningsvis kan jag köra 4-5 långpass till innan Köpenhamn. Målet är fortfarande sub 3:10, det hade suttit fint med 3:05, om det funkar så finns hopp om sub 3 nästa gång.

Och idag då…? Det är ingen galopp uppför trapporna direkt.

Hårdaste delen av maratonprogrammet...

Efter ett tamt comeback –försök i skogsslingorna i måndags får hårdträningen skjutas upp en vecka till. Förkylningen sitter kvar i huvudet (inne i ansiktet , bakom näsan…snett uppe och inne i...) och även om jag inte har ont i halsen så får jag bita i det sura äpplet och se maratonupplägget naggas i kanterna.

Jag är absolut inte van vid sådana här sega och frustrerande störningar. Enligt min träningsstatistik så hade jag två veckors träningsuppehåll våren 2009. Förra året var det endast en hel vecka i sträck som var tom i statistiken och det var veckan efter Lidingö då jag softade, putsade min silvermedalj och drack Sierra Nevada Pale Ale. Med så många år emellan så kanske man ska vara glad att slippa sjukdomar och skador och ta det lugnt ett par dagar till.

Förkylt med Ultramarathon Man

Jag hade hoppats att det skulle vara en vanlig liten förkylning så att jag skulle vara tillbaka i helgen men då lade det onda viruset i en ny växel. Längtar till det är slut på den här skiten…brukar inte vara sjuk, så därför får jag gnälla lite, jag vill ju springa.

Kollade in filmen UltraMarathon Man igår. Det är en dokumentär som följer amerikanen Dean Karnazes när han genomförde 50 maraton i 50 stater på 50 dagar. Under en timme och femtio minuter får man följa hans resa i husbilar och på flygplan ständigt lufsande i vått och torrt med entusiastiska anhängare omkring sig. Dean, ett onekligen imponerande exemplar, avslutar den femtionde maran på exakt 3 timmar och att följa hans resa är helt klart sevärd.

Det är lite väl mycket stråkmusik och finstämda pianoslingor när folk genom filmen berättar om Deans storhet. Jag hade också väntat mig att han kanske skulle ha lite fler irriterade ögonblick under vägen. 99% av tiden är han helt sjukt entusiastisk, taggad och sprallig. Han gnäller lite ibland om att han inte får vara för sig själv men jag tycker ju att han borde fått någon slags melt-down under de femtio dagarna. Sen påminner Dean lite om en sympatisk version av White Goodman (Ben Stillers karaktär i Dodgeball) så jag satt och tänkte på det hela tiden. Stiller kanske skulle spela Dean om det någon gång görs en film om honom.