Simning och Vila

Eftersom vädret varit riktigt sunkigt sedan snön försvann så gör det inte sådär jättemycket att jag inte kan springa. Däremot stör det mig att jag inte känner någon förbättring i knät trots en månads paus. Jag får väl masa mig iväg till någon och få det kollat om det inte blir bättre inom ett par veckor. Jag kör en del styrkeövningar för att bygga upp kringliggande muskelgrupper och hoppas på att det ska ge lite effekt inom kort.

Jag har dessutom börjat simma lite. Frenetiskt plaskande i ca 30 minuter ger utlopp för en del av den abstinens som kroppen byggt upp. Jag försöker lära mig lite crawl med målet att kunna ta mig fram kontrollerat över lite längre sträckor. Just nu klarar jag ungefär 25 m i sträck så det finns en del utrymme för förbättring. Jag har anmält mig till en teknikkurs som börjar i februari så det ska bli riktigt kul framförallt om jag nu inte kommer igång med löpningen snart. 

Dags att Fila på Kroppen inför 2013

Just nu funderar jag en del på nya mål inför nästa år. En del löpning har det blivit även om jag inte varit sådär jättesugen på att bege mig ut i vinterlandskapet. Höften känns riktigt bra och det funkar ok med löpningen. 

30 grader kallare än i SF för två månader sedan, allt väder har sin charm

En irriterande detalj är att jag har lite småont i vänsterknät efter löpning. Detta har jag haft sedan i våras med ett litet uppehåll i samband med min rehabträning i början på hösten. Jag ska därför försöka ta ett litet break från löpningen fram till i början av februari. Under denna tid ska jag köra styrketräning baserat på de övningar jag fick med mig i höstas för att smida mig en bra kropp inför våren. Förhoppningsvis kan jag komma igång helt fräsch istället för att ha lite småont hela tiden.

Jag har blivit lite småhetsad/utmanad på jobbet att jag ska ge mig på att testa en triathlon nästa år….vi får väl se hur det blir med det, dags att ta på sig badbyxorna nu under löparuppehållet kanske.

Trevlig besök i underjorden

Äspöloppet blev en riktigt trevlig avslutning på säsongen. Det var åttonde (!) gången jag sprang loppet och det blev pers med 4 sekunder. Vi har en liten tradition att avsluta säsongen med detta lite annorlunda lopp. På med skyddshjälm, bind en skyddshuvepåse på ryggen, åk 450m ner i urberget och spring upp längs transportvägen 3.6 kilometer.

Lutningen ligger konstant på 14% så det dröjer inte länge innan mjölksyran kommer smygande.  Första året jag sprang gick jag ut hårt och hade ett helvete från 800 m och fram och de gamla skogsuvarna passerade mig en efter en.

Det är många riktigt bra löpare med i detta loppet. Det vimlar av unga orienterarkids som blåser uppför backen på under eller strax över 20 minuter. Det är dock inte bara snabba löpare som är med, hala spektrat är representerat men som exempel brukar jag ligga ungefär mitt i fältet istället för top 10% som jag brukar fixa i vanliga motionslopp.
Trodde inte jag skulle kunna hålla samma tempo som de två föegående åren då jag förbättrat mig väsentligt men gjorde ett försök att ligga på 40 sek /100m . Tänkte även försöka kämpa mig före Mikael som gjorde debut i gruvan i år.

Dags för Start

Startade lite mer försiktigt i år eftersom det brukar bli lite rusning i början. Och hamnade därför en bit bak i fältet i början av årets B-Heat. Efter drygt 500 m hade jag dock lufsat om de flesta och lade mig precis efter Mikael en stund. Gick om honom efter ett tag och fick en liten lucka efter ett tag men det kändes som om att han låg precis efter ett bra tag.

Fram till ca 1600 kvar kändes det ganska lugnt och det var inga större problem att hålla tempot. Det börjar en nästan kilometerlång raksträcka vid ca 1800 där jag vet att det brukar hända saker med kroppen, även i år var det här det började.

En av de framförvarande löparna hade tappat orken och nu var det bara två framför. Från 1200 var det mycket interna förhandlingar om det skulle bli någon gångpaus. Jag ville inte ge Mikael vittring på blod genom att börja gå, jag vet att det kan vara en mirakelmedicin i evighetsbacken så jag kan tacka honom för att det blev pers. Sista kilometern var det riktigt segt i benen, kändes lite som slutet på en 1000-intervall fast hela tiden.

Uppe ur djupet

Det hjälpte lite att tvåan framför såg ut att ha fått lite problem och vi närmade oss honom. Jag funderade först på att inte springa ikapp, ifall han nu skulle svara med en spurt så skulle det bli riktigt jobbigt. Jag hann i kapp honom precis i tunnelöppningen och försökte göra en patenterad fejkad "jag har krafter kvar"-omspringning och ökade tempot precis vid passagen. Detta funkade som tur är och jag fick ingen kontring.

Då var man där igen...

Regnigt, grått och mörkt. Precis som det var sist jag kunde träna ordentligt utan att ha ont efter passet. Då såg jag fram emot den varma sommarens träning men sen gick det som det gick och hela sommarens löpning fick hoppas över.

Nu hoppas jag kunna köra en rejäl uppbyggnad under vintern för att komma tillbaka i gammal god form i vår. Jag får fundera ut några konkreta mål att sikta på men just nu försöker jag mala på med 3 pass i veckan, lite blandat med långa intervaller och snabbdistans.

Nästa lördag är det dags för Äspöloppet igen (http://www.youtube.com/watch?v=8HgBhmJ0qwQ), det ska bli kul men jag vet hur sinnessjukt trött jag brukar bli i tunneln. Mitt pers där är 23:27….kanske kan hoppas på en tid under 24.

Kroppen Chockade i Amsterdam

För drygt fyra veckor sedan när jag stapplade fram 6 km i comebacken efter vårens och sommarens skadetragedi trodde jag det var kört. I torsdags sprang jag 6 km och fick ont i vänstervaden efter 4 km och kunde i fredags knappt gå utan att halta. Jag fick fatt i en massagetid på jobbet och efter 25 minuter gjorde det sjukt ont men massören sa att det var tur att jag kommit till honom annars hade det definitivt varit kört.

Startmingel

Det var Blåsigt, kyligt och mulet i Amsterdam i söndags. Tur det fanns många fransmän (och Batman) att huka bakom. Starten genomfördes i en enda lång svepande start. I den grupp där jag stod gick det smidigt och även om det var trångt de första 15 km så var det inga större problem att hålla sitt eget tempo.

Hur hamnade jag här??

Jag hade som plan att lägga mig på 4:50-4:55 och köra på tills vänstervaden sade stopp. Det funkade bra fram till  milen som gick på 48:45. Då  började jag känna lite i den och den överraskande nykomlingen bakre vänster lår. Även om jag sen sprang och tänkte mycket på detta så kunde jag fortsätta mata på med kilometrar på 4:48- ca 4:55 vilket kändes riktigt fint.

Halvmaran gick på 1:42:45 och passerades under banans blåsigaste kilometrar. Jag hukade bakom ett gäng svenskar, borrade ner huvudet och helt plötsligt hade det gått över 25 km och även om det började strama mer och mer i höger(!) vad och i låren så var det inte mer än det varit i tidigare maror. Höger vad höll sig helt lugn.

Från ca 27 fick jag börja jobba hårdare för att ligga under 5 på kilometern och fick ingen gratisfart längre. Jag tänkte här på mina tidigare maror då jag varit rätt seg framåt trettio vid alla tillfällen så det var bara att gneta på.

Efter 32 blev det jobbigare och jobbigare och jag körde nedräkning på alla möjliga sätt. Jag är rätt bra på att lura mig själv på olika sätt, bryta ner loppet i en, två och fem -kilometersbitar, jämföra med ett Helsingborgs terränglopp som ska springas i jogg-tempo, en liten lugn sexkilometersrunda eller med en 2 km intervall i 5:00 tempo på slutet. Hela tiden tänka, tänka, mata på , mata på....äta banan, dricka sportdryck , äta banan, lyssna på live-trummor längs vägen.

När det var två kilometer kvar började högervaden kännas skum och jag var rädd att behöva stanna som så många andra längs vägen men det löste upp sig ganska snabbt när jag började med extrem hälisättning för att dra ut muskeln igen.

Sista 500 var riktigt goa, in på Olympiastadium, bra med folk på läktaren och många lyckliga marathonlöpare, riktigt fint. 3:27:06 slutade det på . En bra bit under det väldigt ambitiösa målet. Kändes helt fantastiskt faktiskt.

Dags för Maraton (!)

Efter sju löparpass på fyra veckor come back löpning är det meningen att jag ska springa Amsterdam Marathon på söndag. Det kan ju mycket väl hända att man får en förkylning av någon av de äckliga människor jag åker tåg med varje dag men jag hoppas att immunförsvaret inte sviker mig ännu en gång.

Jag tryckte till med 28 km förra tisdagen och det gick under förutsättningarna bra. Jag är lite orolig att mina vader kommer att ge upp någonstans efter 30 km men tror att höften kan fixa resan. Jag hade rätt ont i höften/sätesmuskeln dagen efter långpasset men inte så att det kändes som i somras.
Det är nu jag inser hur vältränad jag var i våras när jag kunde dansa iväg på ett 28 km pass utan att känna något speciellt i benen dagen efter. Även om jag självklart var lite sliten då också så var det inte alls som det är nu.

Målet är fortfarande att kunna springa igenom loppet, vilket jag knappt trodde på själv när jag stapplade iväg 6 km för fyra veckor sedan. Som bonusmål kommer jag att satsa på en tid på ca 3:30….jag tror jag fixar fram till 30 utan, men det är sen det jävliga börjar.

Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr

Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline

Ljuset börjar komma så smått

Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång

Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen

Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen

mmmm...snickers

 

 

Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 

Usain