Lyckat Test i Skrylle

Helgens Skryllelopp gick över all förväntan. Fantastiskt väder och trevlig stämning gjorde sitt för att ge bra förutsättningar. Jag hade som mål att försöka komma in på höga 43 för att kunna jobba vidare ner mot 40 under Lundaloppet i mitten av maj.

Nöjda löpare efter loppet

Jag kände mig för ibörjan och landade de första kilometrarna på runt 4:25. Jag hade sällskap av min bror vilket var riktigt kul. Kilometer 5-7 tryckte jag på lite mer och höll ca 4:00 tempo vilket kändes när stigningarna började under åttonde kilometern och brorsan var tvungen att släppa.

Kilometer 8 och 9 blev som traditionen bjuder en riktig pina. Jag lyckades klara dem utan att kapitulera helt men jag slutar aldrig överraskas av hur tung den 9:e kilometern är. Den sista lätta kilometern var bara en fråga om att ta sig i mål med någon form av stil.

42:10 blev det tillslut och det känns jättefint. Enligt erfarenhet motsvarar det ca 41 på en vanlig mil vilket får mig att börja snegla på sub-40 igen...Brorsan överraskade med personligt rekord på 42:28.

Samma Kaross, Ny Motor

Det känns jättekonstigt att tre månaders frånvaro kan sätta sådana spår som det gjort. Det känns bättre och bättre för varje gång men det känns som om jag håller ett mycket högre tempo än vad jag gör. Jag skulle ju kunna strunta i tempot nu i början kan man tycka…

I förrgår körde jag ett 9 kilometer där jag försökte ligga på ca 150 i puls. Jag drog ut en jämförelse med ett liknande pass som jag körde för drygt 1.5 år sedan. Även om det gamla passet var i backig skogsslinga och det nya passet på slät asfalt så är det en ganska kul jämförelse när man tittar på förhållandet puls-tempo.  Nu ska det sägas att sommaren 2011 var jag i en form som jag aldrig haft varken tidigare eller senare och jag kommer ihåg det specifika passet, men det hade inte varit fel att komma dit igen.

Juli 2011

April 2013

På lördag kanske jag masar mig ner till Sandby och springer Skrylleloppet. Även om det kommer bli en tid som jag inte riktigt vill.....ha i statistiken. Anledningen är att årets Uv Grand Prix dragit igång och jag vill inte hamna för långt bak i fältet redan från början. Det brukar bara slå på ett par enstaka poäng i slutet så det är lika bra att slita sig runt.

Håll

Knät är fortfarande ganska stelt, framförallt när jag sitter ner men jag har bestämt mig för att den stora boven nu när jag inte har direkt ont, är att jag just sitter ner 50-60 timmar varje vecka och inte att jag springer 2-3 timmar.  

Efter fyra pass på tre, fyra, fem och fem kilometer känns det riktigt kul att vara igång igen. Knät har känts ok och det har inte blivit värre av löpningen.

Efter 3 månaders vila är det verkligen fascinerande hur dåligt flåset blivit. Jag hade en illusion om att ”ta det lugnt” första månaden, jogga runt, njuta och bara få kroppen att vänja sig vid löpningen igen. Problemet är att när jag joggar runt på låg växel blir jag svintrött, det sticker i kroppen, andningen fastnar uppe i halsen i ett väsande. För första gången på mycket länge har även fenomenet ”håll” dykt upp, det var nästan så att jag började leta efter en sten som jag kunde springa och hålla i. Jag förstår plötsligt varför nybörjarlöpare droppar av redan från start när det är detta mottagande man får när man drar igång.

Nu vet jag bättre och hoppas att de vanliga kickarna börjar komma så smått inom ett par veckor när hjärtat börjar komma i form. Jag tror jag ska ta en pulskurva under nästa pass för att jämföra med en kurva tagen under ett liknande pass i lite bättre form.

Ett svagt ljus i tunneln

Efter att ha slutat med Voltaren, kört stenhårt med isning av knät kombinerat med lite smygmjukövningar de senaste två veckorna, känns det för första gången bättre än när jag slutade springa i mitten av december. Jag har till och med kunnat medverka på min simkurs två gånger utan att det har blivit värre. Det känns fortfarande i knät när jag sitter ner men det blir bättre för varje dag och det har slutat att göra konstant ont 24-7 som det gjorde för ett par veckor sedan.

Jag planerar att försöka dra igång löpningen lite försiktigt om två veckor. Förhoppningsvis kan jag komma i halvhyfsad form till Göteborgsvarvet i maj så att jag kan genomföra det utan att skämmas. Det kommer med all säkerhet bli svinjobbigt att börja springa igen efter över tre månader med i princip ingen konditionsträning men det är bara att gilla läget.

Vem vet , våren kanske har kommit då.

Simning och Vila

Eftersom vädret varit riktigt sunkigt sedan snön försvann så gör det inte sådär jättemycket att jag inte kan springa. Däremot stör det mig att jag inte känner någon förbättring i knät trots en månads paus. Jag får väl masa mig iväg till någon och få det kollat om det inte blir bättre inom ett par veckor. Jag kör en del styrkeövningar för att bygga upp kringliggande muskelgrupper och hoppas på att det ska ge lite effekt inom kort.

Jag har dessutom börjat simma lite. Frenetiskt plaskande i ca 30 minuter ger utlopp för en del av den abstinens som kroppen byggt upp. Jag försöker lära mig lite crawl med målet att kunna ta mig fram kontrollerat över lite längre sträckor. Just nu klarar jag ungefär 25 m i sträck så det finns en del utrymme för förbättring. Jag har anmält mig till en teknikkurs som börjar i februari så det ska bli riktigt kul framförallt om jag nu inte kommer igång med löpningen snart. 

Dags att Fila på Kroppen inför 2013

Just nu funderar jag en del på nya mål inför nästa år. En del löpning har det blivit även om jag inte varit sådär jättesugen på att bege mig ut i vinterlandskapet. Höften känns riktigt bra och det funkar ok med löpningen. 

30 grader kallare än i SF för två månader sedan, allt väder har sin charm

En irriterande detalj är att jag har lite småont i vänsterknät efter löpning. Detta har jag haft sedan i våras med ett litet uppehåll i samband med min rehabträning i början på hösten. Jag ska därför försöka ta ett litet break från löpningen fram till i början av februari. Under denna tid ska jag köra styrketräning baserat på de övningar jag fick med mig i höstas för att smida mig en bra kropp inför våren. Förhoppningsvis kan jag komma igång helt fräsch istället för att ha lite småont hela tiden.

Jag har blivit lite småhetsad/utmanad på jobbet att jag ska ge mig på att testa en triathlon nästa år….vi får väl se hur det blir med det, dags att ta på sig badbyxorna nu under löparuppehållet kanske.

Trevlig besök i underjorden

Äspöloppet blev en riktigt trevlig avslutning på säsongen. Det var åttonde (!) gången jag sprang loppet och det blev pers med 4 sekunder. Vi har en liten tradition att avsluta säsongen med detta lite annorlunda lopp. På med skyddshjälm, bind en skyddshuvepåse på ryggen, åk 450m ner i urberget och spring upp längs transportvägen 3.6 kilometer.

Lutningen ligger konstant på 14% så det dröjer inte länge innan mjölksyran kommer smygande.  Första året jag sprang gick jag ut hårt och hade ett helvete från 800 m och fram och de gamla skogsuvarna passerade mig en efter en.

Det är många riktigt bra löpare med i detta loppet. Det vimlar av unga orienterarkids som blåser uppför backen på under eller strax över 20 minuter. Det är dock inte bara snabba löpare som är med, hala spektrat är representerat men som exempel brukar jag ligga ungefär mitt i fältet istället för top 10% som jag brukar fixa i vanliga motionslopp.
Trodde inte jag skulle kunna hålla samma tempo som de två föegående åren då jag förbättrat mig väsentligt men gjorde ett försök att ligga på 40 sek /100m . Tänkte även försöka kämpa mig före Mikael som gjorde debut i gruvan i år.

Dags för Start

Startade lite mer försiktigt i år eftersom det brukar bli lite rusning i början. Och hamnade därför en bit bak i fältet i början av årets B-Heat. Efter drygt 500 m hade jag dock lufsat om de flesta och lade mig precis efter Mikael en stund. Gick om honom efter ett tag och fick en liten lucka efter ett tag men det kändes som om att han låg precis efter ett bra tag.

Fram till ca 1600 kvar kändes det ganska lugnt och det var inga större problem att hålla tempot. Det börjar en nästan kilometerlång raksträcka vid ca 1800 där jag vet att det brukar hända saker med kroppen, även i år var det här det började.

En av de framförvarande löparna hade tappat orken och nu var det bara två framför. Från 1200 var det mycket interna förhandlingar om det skulle bli någon gångpaus. Jag ville inte ge Mikael vittring på blod genom att börja gå, jag vet att det kan vara en mirakelmedicin i evighetsbacken så jag kan tacka honom för att det blev pers. Sista kilometern var det riktigt segt i benen, kändes lite som slutet på en 1000-intervall fast hela tiden.

Uppe ur djupet

Det hjälpte lite att tvåan framför såg ut att ha fått lite problem och vi närmade oss honom. Jag funderade först på att inte springa ikapp, ifall han nu skulle svara med en spurt så skulle det bli riktigt jobbigt. Jag hann i kapp honom precis i tunnelöppningen och försökte göra en patenterad fejkad "jag har krafter kvar"-omspringning och ökade tempot precis vid passagen. Detta funkade som tur är och jag fick ingen kontring.