Trevande, Stapplande Steg

Två löppass denna veckan. Efter ett nervöst försök på 6 km i måndags och ett trevande snigelfartspass på 9 km i går känner jag försiktig optimism. Trots att jag hela tiden hypokondriskt går och känner efter så tror jag inte där finns någon speciell smärta i höften förutom den som framkallas av att springa två pass efter nästan två månaders uppehåll. Jag jämför hela tiden känslan höger och vänster höft och ibland tycker jag att smärtan finns där men och andra sidan behövde jag i somras inte stanna upp och koncentrera mig för att det skulle kännas, då gjorde det ont hela tiden.

Blåsiga men fina 9 km i Helsingborg

För att krydda till det lite var jag hos sjukgymnasten i tisdags och han chockade mig med att trycka på med ett hårt styrkepass för ben och höft. Detta gjorde att jag dagen efter hade ont i alla benmuskler som finns, men inte i höften.

Jag är fortfarande stel i höften/baksidan av låret men det blir hittills inte värre av att springa. Jag siktar på att klämma ett pass till i helgen och fortsätter hoppas att jag inte får ett bakslag.  Jag upptäckte att det finns en del att jobba med när det gäller flåset också så nu får det gärna vara slut på det här tramset.

Böja, Knäcka , Sträcka

Efter 8 års tennis, 25 års fotbollsspelande och 7 års löpning gick jag för första gången i livet till en så kallad sjukgymnast i tisdags. Jag hade redan ställt en trolig diagnos med hjälp av Dr Google men tänkte att det kan vara bra att veta om det verkligen är det spåret så att jag inte slösar ännu fler månader utan att märka framsteg.

Det var ett väldigt böjande, sträckande och dragande och klämmande innan han bad mig göra ännu en stretchövning och jag meddelade honom att ”jo, som jag sa så drar det i hela sidan (höften och nedåt) när jag gör så här". Då tog han ett yodagrepp och tryckte till längs sidan på benet och bad mig göra det igen. ”Ok, nu känns det förstås inget”, sa jag, ”intressant”, sa han.

Min hemdiagnos stämde troligen men han kände även att jag haft en liten bristning i låret/sätesmuskeln vilket han trodde kunde ha triggat det hela. Det också där jag hade ont i de första löppassen efter en lång cykeltur i juni som avslutades med tävling uppför Lunds högsta berg, Linerobacken. Jag är också galet orörlig i hela höftpartiet vilket måste fixas till. Jag fick ett gäng styrkeövningar och en jäkligt snygg rosa tejpning med återbesök nästa vecka.

På måndag ska jag testa springa en liten runda för att antingen provocera fram det onda eller upptäcka att allt blivit magiskt bättre. Det är då 3 veckor sedan jag sprang 3,5 kilometer så man kan ju hoppas.

Skumrulle och Smyglöpning

Med Amsterdam maraton två månader bort är jag nu inne i min mest intensiva stretch och balansstyrke –period någonsin. Jag inbillar mig att det går något framåt med höftsmärtan och jag höll upp med löpningen i nästan fyra veckor innan jag i förra veckan fick ett återfall och var tvungen att springa en (!) kilometer.

I går sprang jag 3.5 kilometer med efterföljande ”foam roller -övning” och jag tyckte det ingav lite hopp även om jag var ganska stel efteråt.

Under mina stretchäventyr har jag insett att min rörlighet är under all kritik. Jag har alltid vetat att jag är ovig men att det var så här katastrofalt insåg jag inte. Jag har kollat upp en del fina, till synes triviala yogaövningar på youtube. Dessa har ofta demats av lite smårunda, till synes måttligt atletiska kvinnor men min implementation av dem har trots detta varit mycket komisk och lockat till skratt från de som tvingats titta på eländet.

Foamrollerövningarnas tårframkallande smärta första gången den genomfördes på den dåliga sidan ska jag aldrig glömma. Det gjorde så infernaliskt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen och bara skrek rakt ut.  Nu efter bara en vecka känns det mycket bättre och jag hoppas att detta ska innebära att jag succesivt kan öka distanserna de närmsta veckorna.

En musikalisk förebild har tystnat

Jag lyssnar i princip alltid på musik när jag tränar (aldrig under lopp). Det är främst musik med bra driv, bra melodier och en krydda aggressivitet som ligger på löparlistan som är under ständig förändring. Ett band som funnits med under i stort sett hela tiden sedan min löparträning började är San Jose kvartetten No Use For a Name. De har legat mig varmt om hjärtat sedan mitten av nittiotalet då nykomlingarna Green Day och till och med de redan då silvriga rävarna Bad Religion låg på listorna under en kort period.

Jag har alltid tyckt att frontmannen Tony Sly haft en fantastisk förmåga att hitta nya smått vemodiga melodier att lägga framför det klassiska punksoundet. Just Slys melodier är det som gör att jag tycker att No Use legat snäppet över de flesta andra band i genren utan att få i närheten av den cred de förtjänat.

Den senaste plattan ”The Feel Good Record of the Year” kom 2008 och stora delar av den har gått varm i musikspelarna under passen sedan dess. Det har ryktats om en ny skiva i ett par år men Tony Sly har skjutit upp den medan han satsat  på sitt sidospår som akustisk speleman. Han spelat in egna soloplattor men också akustiska versioner av No Use for a Name– låtar tillsammans med Joey Cape från bandet Lagwagon.

Tyvärr dog Tony Sly i sömnen den 31 juli i år endast 41 år gammal vilket känns riktigt sunkigt och suger på alla tänkbara sätt.

Jag tipsar nedan om fem schyssta No Use –låtar som jag rekomenderar att köra fina kvalitetspass till.  För er som har svårt för västkustpoppunken så inleder jag med ett bonusspår i form av en akustisk version av låten Under the Garden (som också finns i elektrisk version längre ner). Lyssna och njut...

Under the Garden (Akustisk)

Not your Savior 

 

Feel good song of the year

 

Invincible

Under the Garden

 

The Daily Grind

Plan C

Det har varit ett par fina veckor vädermässigt så det är lite synd att min höft inte vill vara med och leka. Jag försökte med ett tufft intervallpass i torsdags och det kändes rejält i sidan på slutet även om tempot var ok.

En positiv och något ironisk grej är att jag testat ett par härliga pass på cykeln trots att det var det som triggade höftproblemen (kan låta osmart men något måste man ju göra)….Kändes alldeles förträffligt.

Nu lutar det åt att jag förbjuder mig själv att springa i minst en månad så att jag i alla fall kanske ska kunna lufsa igenom Amsterdam Marathon i Oktober.

Som tur är kan jag stilla den värsta abstinensen med intensiv cykelträning. Bara att gilla läget.

Som en F1-bil i depå

Ända sedan det fina cykelpasset för snart en månad sedan har jag fått ont på sidan av höften efter nästan varje pass. Med största sannolikhet rör det sig om en inflammation i det feta muskelfästet som sitter där.  Efter Hörby Marknadslopp tog jag beslutet att avstå träning i 10 dagar och sedan börja så smått igen. Det hade varit fint att kunna börja maratonträningen utan att vara halvskruttig i kroppen.

I torsdags passade jag på att bli förkyld för 983e gången i år. Jag såg det komma men jag kunde inte ducka denna gången heller. Detta ger mig ytterligare några dagars vila för kroppen. Så här i semestertider är dt lite frustrerande men det borde funka att jogga igång i helgen. Hoppas att allt känns bra då.

Hörby Marknadslopp

Hörby Marknadslopp känns verkligen sommar. Jag tog mig dit för fjärde året i rad och i år var det inte lika tropiskt väder som det brukar vara men ändå drygt 20 grader med solglimtar. 12.6 backiga kilometer i skogarna kring hörby var det som stod på menyn.

Jag hade inga större förväntningar tidsmässigt men tänkte börja med att försöka lägga mig på ca 4-tempo på de platta partierna. Sen var planen att inte bränna mig helt i stigningarna utan komma i mål utan att må alltför djävligt. I fjol var jag helt färdig i mål när jag krossade mina tidigare tider och gick i mål på 49:10 mot förförra årets 50:22.

Vimmel och saft

Jag lade mig ganska passivt bakom en liten klunga under de första kilometrarna men alla dessa löpare hade (som brukligt) gått ut för hårt och tappade när stigningarna började. Jag körde på i samma tempo och tänkte köra solo i hårt men inte psykotempo vilket jag kände mig nöjd med, ingen som låg och gläfste  i ryggen.

Efter ca sex kilometer kom plötsligt en av de bakomvarande ikapp vilket var överraskande. Jag försökte grilla honom i en lång uppförsbacke men det slutade med att han gick upp och drog istället.  Jag fick köra ganska hårt för att hänga på men kunde gå upp och dra igen i den sista backen innan 9 kilometer. Jag försökte trycka på rejält uppför men han bet sig fast. Efter backen gick han upp igen och jag hade inte riktigt orken och viljan att försöka hänga på igen så han älgade iväg. Plötsigt så hade jag kört riktigt hårt i över 4 kilometer.

Gott att gneta sig under 50

Lugnade ner mig lite fram till ca 11.5 där jag räknade ut att jag kunde komma under 50 för andra gången någonsin om jag gjorde den sista kilometern på ca 3:30 vilket borde kunna gå i och med att det är mycket nedför. Kom i mål på 49:57 vilket jag är riktigt nöjd med.

Även om jag körde hårt så tog jag inte ut mig så mycket som förra året vilket var skönt efteråt då jag kunde äta en munk istället för att bara må illa. Det var riktigt kul att springa idag.