Dags för Maraton (!)

Efter sju löparpass på fyra veckor come back löpning är det meningen att jag ska springa Amsterdam Marathon på söndag. Det kan ju mycket väl hända att man får en förkylning av någon av de äckliga människor jag åker tåg med varje dag men jag hoppas att immunförsvaret inte sviker mig ännu en gång.

Jag tryckte till med 28 km förra tisdagen och det gick under förutsättningarna bra. Jag är lite orolig att mina vader kommer att ge upp någonstans efter 30 km men tror att höften kan fixa resan. Jag hade rätt ont i höften/sätesmuskeln dagen efter långpasset men inte så att det kändes som i somras.
Det är nu jag inser hur vältränad jag var i våras när jag kunde dansa iväg på ett 28 km pass utan att känna något speciellt i benen dagen efter. Även om jag självklart var lite sliten då också så var det inte alls som det är nu.

Målet är fortfarande att kunna springa igenom loppet, vilket jag knappt trodde på själv när jag stapplade iväg 6 km för fyra veckor sedan. Som bonusmål kommer jag att satsa på en tid på ca 3:30….jag tror jag fixar fram till 30 utan, men det är sen det jävliga börjar.

Den gyllene bron

Ett trevligt äventyr

Dags att kora årets långpass trots att året har ett par ruskiga månader kvar…
Jag var på besök i San Francisco förra veckan, vilket var jättetrevligt på många sätt. Jag hade dock, som vanligt, galna problem med jet lag vilket gjorde att jag var som en zombie stora delar av tiden de första fyra dagarna, framförallt på kvällstid. Sex timmars skillnad brukar funka utan större problem men de nio timmarna på västkusten ställer till det rejält i min sovhjärna.

Så…efter att ha vaknat vid halv fyra den tredje morgonen, slökollat någon timme på ABC News och ringt hem till familjen bestämde jag mig att  ge mig ut på löparäventyr i mörkret. På TV-vädret såg det ut som om den annars så obligatoriska dimman inte var närvarande så jag tänkte försöka bege mig ut till Golden Gate lagom till solen gick upp vid sju. Jag har de senaste veckorna trappat upp distanserna ganska brant på ett fåtal pass och även om det känns i höften dagen efter så försvinner det relativt snabbt till skillnad från innan.

 Jag hade kollat kartan hemma innan så jag visste ungefär hur jag skulle springa. Jag hade under mina tidigare besök i stan gett mig ut på en del av sträckan men ca 6 kilometer av den hade jag ingen koll på. Efter att ha handlat vatten, en banan och ett mandelsnickers på 7-eleven, där jag blev hånad av de asiatiska expediterna för min fotbollströja, gav jag mig iväg nedför Market Street, ned mot pirerna.  De första kilometerna är inte jättekul med en massa korsningar och en del skumma människor men väl nere vid havet går det att springa fint så tidigt på morgonen.

Mörkt längs pirerna

När jag kommit förbi Fisherman’s warf var jag på otrampad mark, jag försökte se till att det kom andra löpare med jämna mellanrum så att jag inte sprang någonstans jag inte borde (vilket jag också gjort vid tidigare besök). Jag kom till en hög kulle där det fanns en hel del ”Restricted Area” –skyltar och en väg so förvann in i ett ganska dunkelt område. Efter viss tvekan och när jag såg en annan snubbe springa in där så följde jag efter, detta visade sig vara Fort Mason och bestod av en fet kulle som bara var att forcera. På toppen av kullen syntes slutmålet tydligt i mörkret.

Skyline

Ljuset börjar komma så smått

Efter detta förökte jag följa vattnet så gott det gick, efter en stund kom det en schysst, lång, rak grusväg, som på hemvägen, i ljus, skulle visa sig vara en fantastisk lång, rak grusväg.

Rak och Lång

Jag följde grusväjag ända bort till bron medan jag funderade på hur jag skulle komma upp på den eftersom…den låg ganska högt upp. Jag hade snoopat runt lite på nätet innan och det fanns enligt sägnen en trappa man kunde ta. Mycket riktigt fanns en trätrappa à’la svenskt nationalpark som gick brant upp nära brofästet. Denna gick sedan samman med en mycket trevlig serpentinväg där löpare och racercyklister kunde samsas i branten. Utsikten härifrån var fantastisk.

Hyfsat vy från sepentinvägen

Tillslut kom jag upp på bron. Här var det redan fullt med brölande bilar och galna racercyklister. En schysst cykel/gång –bana gör det möjligt att springa över. Utsikten var galet fin och avsaknaden av ett högt staket gjorde att det svindlade lite när jag kollade in den. Jag sprang över på andra sidan och stannade till havlvvägs på vägen tillbaka för att kolla in när solen gick upp bakom Alcatraz och äta mitt snickers.

Ska inte tappa telefonen

mmmm...snickers

 

 

Mer utsikt

Eftersom klockan visade 13 kilometer vid vändningen var jag liiiite nervös inför hemvägen, så här långt var det länge sedan jag sprang. Den fantastiska löpningen längs ”grusvägen” fick mig dock att glömma orostankarna och bara njuta, sådana här pass kommer inte så ofta direkt. Jag var inte jättepigg de sista kilometrarna genom stan men efter en dusch anslöt jag till frukosten som om inget konstigt hade hänt, klockan var ju bara halv nio. 

Usain

Trevande, Stapplande Steg

Två löppass denna veckan. Efter ett nervöst försök på 6 km i måndags och ett trevande snigelfartspass på 9 km i går känner jag försiktig optimism. Trots att jag hela tiden hypokondriskt går och känner efter så tror jag inte där finns någon speciell smärta i höften förutom den som framkallas av att springa två pass efter nästan två månaders uppehåll. Jag jämför hela tiden känslan höger och vänster höft och ibland tycker jag att smärtan finns där men och andra sidan behövde jag i somras inte stanna upp och koncentrera mig för att det skulle kännas, då gjorde det ont hela tiden.

Blåsiga men fina 9 km i Helsingborg

För att krydda till det lite var jag hos sjukgymnasten i tisdags och han chockade mig med att trycka på med ett hårt styrkepass för ben och höft. Detta gjorde att jag dagen efter hade ont i alla benmuskler som finns, men inte i höften.

Jag är fortfarande stel i höften/baksidan av låret men det blir hittills inte värre av att springa. Jag siktar på att klämma ett pass till i helgen och fortsätter hoppas att jag inte får ett bakslag.  Jag upptäckte att det finns en del att jobba med när det gäller flåset också så nu får det gärna vara slut på det här tramset.

Böja, Knäcka , Sträcka

Efter 8 års tennis, 25 års fotbollsspelande och 7 års löpning gick jag för första gången i livet till en så kallad sjukgymnast i tisdags. Jag hade redan ställt en trolig diagnos med hjälp av Dr Google men tänkte att det kan vara bra att veta om det verkligen är det spåret så att jag inte slösar ännu fler månader utan att märka framsteg.

Det var ett väldigt böjande, sträckande och dragande och klämmande innan han bad mig göra ännu en stretchövning och jag meddelade honom att ”jo, som jag sa så drar det i hela sidan (höften och nedåt) när jag gör så här". Då tog han ett yodagrepp och tryckte till längs sidan på benet och bad mig göra det igen. ”Ok, nu känns det förstås inget”, sa jag, ”intressant”, sa han.

Min hemdiagnos stämde troligen men han kände även att jag haft en liten bristning i låret/sätesmuskeln vilket han trodde kunde ha triggat det hela. Det också där jag hade ont i de första löppassen efter en lång cykeltur i juni som avslutades med tävling uppför Lunds högsta berg, Linerobacken. Jag är också galet orörlig i hela höftpartiet vilket måste fixas till. Jag fick ett gäng styrkeövningar och en jäkligt snygg rosa tejpning med återbesök nästa vecka.

På måndag ska jag testa springa en liten runda för att antingen provocera fram det onda eller upptäcka att allt blivit magiskt bättre. Det är då 3 veckor sedan jag sprang 3,5 kilometer så man kan ju hoppas.

Skumrulle och Smyglöpning

Med Amsterdam maraton två månader bort är jag nu inne i min mest intensiva stretch och balansstyrke –period någonsin. Jag inbillar mig att det går något framåt med höftsmärtan och jag höll upp med löpningen i nästan fyra veckor innan jag i förra veckan fick ett återfall och var tvungen att springa en (!) kilometer.

I går sprang jag 3.5 kilometer med efterföljande ”foam roller -övning” och jag tyckte det ingav lite hopp även om jag var ganska stel efteråt.

Under mina stretchäventyr har jag insett att min rörlighet är under all kritik. Jag har alltid vetat att jag är ovig men att det var så här katastrofalt insåg jag inte. Jag har kollat upp en del fina, till synes triviala yogaövningar på youtube. Dessa har ofta demats av lite smårunda, till synes måttligt atletiska kvinnor men min implementation av dem har trots detta varit mycket komisk och lockat till skratt från de som tvingats titta på eländet.

Foamrollerövningarnas tårframkallande smärta första gången den genomfördes på den dåliga sidan ska jag aldrig glömma. Det gjorde så infernaliskt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen och bara skrek rakt ut.  Nu efter bara en vecka känns det mycket bättre och jag hoppas att detta ska innebära att jag succesivt kan öka distanserna de närmsta veckorna.

En musikalisk förebild har tystnat

Jag lyssnar i princip alltid på musik när jag tränar (aldrig under lopp). Det är främst musik med bra driv, bra melodier och en krydda aggressivitet som ligger på löparlistan som är under ständig förändring. Ett band som funnits med under i stort sett hela tiden sedan min löparträning började är San Jose kvartetten No Use For a Name. De har legat mig varmt om hjärtat sedan mitten av nittiotalet då nykomlingarna Green Day och till och med de redan då silvriga rävarna Bad Religion låg på listorna under en kort period.

Jag har alltid tyckt att frontmannen Tony Sly haft en fantastisk förmåga att hitta nya smått vemodiga melodier att lägga framför det klassiska punksoundet. Just Slys melodier är det som gör att jag tycker att No Use legat snäppet över de flesta andra band i genren utan att få i närheten av den cred de förtjänat.

Den senaste plattan ”The Feel Good Record of the Year” kom 2008 och stora delar av den har gått varm i musikspelarna under passen sedan dess. Det har ryktats om en ny skiva i ett par år men Tony Sly har skjutit upp den medan han satsat  på sitt sidospår som akustisk speleman. Han spelat in egna soloplattor men också akustiska versioner av No Use for a Name– låtar tillsammans med Joey Cape från bandet Lagwagon.

Tyvärr dog Tony Sly i sömnen den 31 juli i år endast 41 år gammal vilket känns riktigt sunkigt och suger på alla tänkbara sätt.

Jag tipsar nedan om fem schyssta No Use –låtar som jag rekomenderar att köra fina kvalitetspass till.  För er som har svårt för västkustpoppunken så inleder jag med ett bonusspår i form av en akustisk version av låten Under the Garden (som också finns i elektrisk version längre ner). Lyssna och njut...

Under the Garden (Akustisk)

Not your Savior 

 

Feel good song of the year

 

Invincible

Under the Garden

 

The Daily Grind

Plan C

Det har varit ett par fina veckor vädermässigt så det är lite synd att min höft inte vill vara med och leka. Jag försökte med ett tufft intervallpass i torsdags och det kändes rejält i sidan på slutet även om tempot var ok.

En positiv och något ironisk grej är att jag testat ett par härliga pass på cykeln trots att det var det som triggade höftproblemen (kan låta osmart men något måste man ju göra)….Kändes alldeles förträffligt.

Nu lutar det åt att jag förbjuder mig själv att springa i minst en månad så att jag i alla fall kanske ska kunna lufsa igenom Amsterdam Marathon i Oktober.

Som tur är kan jag stilla den värsta abstinensen med intensiv cykelträning. Bara att gilla läget.