Skumrulle och Smyglöpning

Med Amsterdam maraton två månader bort är jag nu inne i min mest intensiva stretch och balansstyrke –period någonsin. Jag inbillar mig att det går något framåt med höftsmärtan och jag höll upp med löpningen i nästan fyra veckor innan jag i förra veckan fick ett återfall och var tvungen att springa en (!) kilometer.

I går sprang jag 3.5 kilometer med efterföljande ”foam roller -övning” och jag tyckte det ingav lite hopp även om jag var ganska stel efteråt.

Under mina stretchäventyr har jag insett att min rörlighet är under all kritik. Jag har alltid vetat att jag är ovig men att det var så här katastrofalt insåg jag inte. Jag har kollat upp en del fina, till synes triviala yogaövningar på youtube. Dessa har ofta demats av lite smårunda, till synes måttligt atletiska kvinnor men min implementation av dem har trots detta varit mycket komisk och lockat till skratt från de som tvingats titta på eländet.

Foamrollerövningarnas tårframkallande smärta första gången den genomfördes på den dåliga sidan ska jag aldrig glömma. Det gjorde så infernaliskt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen och bara skrek rakt ut.  Nu efter bara en vecka känns det mycket bättre och jag hoppas att detta ska innebära att jag succesivt kan öka distanserna de närmsta veckorna.

En musikalisk förebild har tystnat

Jag lyssnar i princip alltid på musik när jag tränar (aldrig under lopp). Det är främst musik med bra driv, bra melodier och en krydda aggressivitet som ligger på löparlistan som är under ständig förändring. Ett band som funnits med under i stort sett hela tiden sedan min löparträning började är San Jose kvartetten No Use For a Name. De har legat mig varmt om hjärtat sedan mitten av nittiotalet då nykomlingarna Green Day och till och med de redan då silvriga rävarna Bad Religion låg på listorna under en kort period.

Jag har alltid tyckt att frontmannen Tony Sly haft en fantastisk förmåga att hitta nya smått vemodiga melodier att lägga framför det klassiska punksoundet. Just Slys melodier är det som gör att jag tycker att No Use legat snäppet över de flesta andra band i genren utan att få i närheten av den cred de förtjänat.

Den senaste plattan ”The Feel Good Record of the Year” kom 2008 och stora delar av den har gått varm i musikspelarna under passen sedan dess. Det har ryktats om en ny skiva i ett par år men Tony Sly har skjutit upp den medan han satsat  på sitt sidospår som akustisk speleman. Han spelat in egna soloplattor men också akustiska versioner av No Use for a Name– låtar tillsammans med Joey Cape från bandet Lagwagon.

Tyvärr dog Tony Sly i sömnen den 31 juli i år endast 41 år gammal vilket känns riktigt sunkigt och suger på alla tänkbara sätt.

Jag tipsar nedan om fem schyssta No Use –låtar som jag rekomenderar att köra fina kvalitetspass till.  För er som har svårt för västkustpoppunken så inleder jag med ett bonusspår i form av en akustisk version av låten Under the Garden (som också finns i elektrisk version längre ner). Lyssna och njut...

Under the Garden (Akustisk)

Not your Savior 

 

Feel good song of the year

 

Invincible

Under the Garden

 

The Daily Grind

Plan C

Det har varit ett par fina veckor vädermässigt så det är lite synd att min höft inte vill vara med och leka. Jag försökte med ett tufft intervallpass i torsdags och det kändes rejält i sidan på slutet även om tempot var ok.

En positiv och något ironisk grej är att jag testat ett par härliga pass på cykeln trots att det var det som triggade höftproblemen (kan låta osmart men något måste man ju göra)….Kändes alldeles förträffligt.

Nu lutar det åt att jag förbjuder mig själv att springa i minst en månad så att jag i alla fall kanske ska kunna lufsa igenom Amsterdam Marathon i Oktober.

Som tur är kan jag stilla den värsta abstinensen med intensiv cykelträning. Bara att gilla läget.

Som en F1-bil i depå

Ända sedan det fina cykelpasset för snart en månad sedan har jag fått ont på sidan av höften efter nästan varje pass. Med största sannolikhet rör det sig om en inflammation i det feta muskelfästet som sitter där.  Efter Hörby Marknadslopp tog jag beslutet att avstå träning i 10 dagar och sedan börja så smått igen. Det hade varit fint att kunna börja maratonträningen utan att vara halvskruttig i kroppen.

I torsdags passade jag på att bli förkyld för 983e gången i år. Jag såg det komma men jag kunde inte ducka denna gången heller. Detta ger mig ytterligare några dagars vila för kroppen. Så här i semestertider är dt lite frustrerande men det borde funka att jogga igång i helgen. Hoppas att allt känns bra då.

Hörby Marknadslopp

Hörby Marknadslopp känns verkligen sommar. Jag tog mig dit för fjärde året i rad och i år var det inte lika tropiskt väder som det brukar vara men ändå drygt 20 grader med solglimtar. 12.6 backiga kilometer i skogarna kring hörby var det som stod på menyn.

Jag hade inga större förväntningar tidsmässigt men tänkte börja med att försöka lägga mig på ca 4-tempo på de platta partierna. Sen var planen att inte bränna mig helt i stigningarna utan komma i mål utan att må alltför djävligt. I fjol var jag helt färdig i mål när jag krossade mina tidigare tider och gick i mål på 49:10 mot förförra årets 50:22.

Vimmel och saft

Jag lade mig ganska passivt bakom en liten klunga under de första kilometrarna men alla dessa löpare hade (som brukligt) gått ut för hårt och tappade när stigningarna började. Jag körde på i samma tempo och tänkte köra solo i hårt men inte psykotempo vilket jag kände mig nöjd med, ingen som låg och gläfste  i ryggen.

Efter ca sex kilometer kom plötsligt en av de bakomvarande ikapp vilket var överraskande. Jag försökte grilla honom i en lång uppförsbacke men det slutade med att han gick upp och drog istället.  Jag fick köra ganska hårt för att hänga på men kunde gå upp och dra igen i den sista backen innan 9 kilometer. Jag försökte trycka på rejält uppför men han bet sig fast. Efter backen gick han upp igen och jag hade inte riktigt orken och viljan att försöka hänga på igen så han älgade iväg. Plötsigt så hade jag kört riktigt hårt i över 4 kilometer.

Gott att gneta sig under 50

Lugnade ner mig lite fram till ca 11.5 där jag räknade ut att jag kunde komma under 50 för andra gången någonsin om jag gjorde den sista kilometern på ca 3:30 vilket borde kunna gå i och med att det är mycket nedför. Kom i mål på 49:57 vilket jag är riktigt nöjd med.

Även om jag körde hårt så tog jag inte ut mig så mycket som förra året vilket var skönt efteråt då jag kunde äta en munk istället för att bara må illa. Det var riktigt kul att springa idag.
 

Luuuugnt och Skönt

Visst har vi alla sett dem? Inte bara på bilder i tidningar utan i skogen och på gatorna, människor som är ute och springer och det ser ut som om det är det skönaste i hela världen. Gärna mot en bakgrund av en sjö i fint väder glider de fram med tillsynes snustorra löparkläder som fladdrar i vinden som i en reklam för mjukmedel.

Det är lätt att vilseledas att tro att alla som håller på med löpning känner sig sådär superglada och fjäderlätta varje gång de skuttar ut på ett pass. Ganska ofta snörar jag på mig skorna och släpar mig ut på en runda, det känns tungt och klumpigt där jag stapplar fram. En liten stickande känsla smyger sig in från sidan av magen och knäna känns allt annat än fjäderlätta och det syns obarmhärtigt på min skugga att jag inte är någon Haili Gebresalassi.

Sen ibland känns det så där fantastiskt. I helgen körde jag två pass där jag la mig på avsiktligt låg puls för att få till lite njutning (9 respektive 16 kilometer). Det är när jag ligger och tuffar en bra bit under maxfart som jag kan njuta av omgivningarna och musiken jag lyssnar på samt känslan av att kunna springa ganska långt utan att känna av det något speciellt. Hjärtat pumpar på och sätter fart på tankeverksamheten.

mmmm....

Så även om hårda intervallpass pumpar adrenalin och ger kickar på sitt sätt så rekommenderar jag varmt att köra lågpulspass ibland. En förutsättning är att man varit igång ett tag med sin löpning så att det finns olika intensitetsnivåer att plocka från men det är en av sakerna att se fram emot för nyfrälsta i löparspåren.

Upp på Cykeln

I höstas tröttnade jag på att bara ha min sunkiga brukscykel att använda när slitna ben tvingade mig att vila från löpningen. Jag köpte efter en del research en enigt sägnen bra, snygg, Italiensk landsvägsräcer i instegsklassen från Wiggle till ett riktigt trevligt pris. Jag hann med ett par testrundor i höstas och nu har den plockats fram och jag hoppas komma ut en gång i veckan under sommaren om vädret är fint. Jag börjar vänja mig vid monstret nu efter att det kändes riktigt ovant första gången.

Hatten av för tre kompisar som körde Vättern i helgen (Mattias, Christian och Erik). Tre av dem trampade runt under 9:30, en av dem t om under 9…. jag har en bit kvar till de hastigheterna även på korta sträckor. Grymt!

Det blir en hel del fotboll på TV nu men....

Terminator: The Sarah Connor chronicles måste vara en av de mest underskattade serierna genom alla tider.  Gillar man Terminatorfilmerna (som jag givetvis gör) så är serien ett måste. Serien har ganska mycket känsla från den första filmen och framförallt musiken bidrar till den rätta känslan. Den slår den tredje filmen på fingrarna (den fjärde filmens datoranimeringsorgie ska jag inte ens nämna…).

Cromartie

Det finns en del cheesiness i serien, framförallt när det gäller "den snälle (?) " Terminatorn Cameron men det finns det ju i T2 också (”I know now why you cry, but it is something I can never do.” (säges med österrikisk brytning )). Serien innehåller även lite nya ideer om hur mördarrobotarna agerar men jag sväljer det trots att jag i vissa fall först blir lite skeptisk när de bryter mönstret som Arnie satte i ”ettan” och Robert Patrick satte i T2. Det är ju ingen Game of Thrones men helt klart sevärd,  Garret Dillahunt är grym som Terminatorn Cromartie OCH Brian Austin Green är med som luttrad kommandosoldat.