Upp på Cykeln

I höstas tröttnade jag på att bara ha min sunkiga brukscykel att använda när slitna ben tvingade mig att vila från löpningen. Jag köpte efter en del research en enigt sägnen bra, snygg, Italiensk landsvägsräcer i instegsklassen från Wiggle till ett riktigt trevligt pris. Jag hann med ett par testrundor i höstas och nu har den plockats fram och jag hoppas komma ut en gång i veckan under sommaren om vädret är fint. Jag börjar vänja mig vid monstret nu efter att det kändes riktigt ovant första gången.

Hatten av för tre kompisar som körde Vättern i helgen (Mattias, Christian och Erik). Tre av dem trampade runt under 9:30, en av dem t om under 9…. jag har en bit kvar till de hastigheterna även på korta sträckor. Grymt!

Det blir en hel del fotboll på TV nu men....

Terminator: The Sarah Connor chronicles måste vara en av de mest underskattade serierna genom alla tider.  Gillar man Terminatorfilmerna (som jag givetvis gör) så är serien ett måste. Serien har ganska mycket känsla från den första filmen och framförallt musiken bidrar till den rätta känslan. Den slår den tredje filmen på fingrarna (den fjärde filmens datoranimeringsorgie ska jag inte ens nämna…).

Cromartie

Det finns en del cheesiness i serien, framförallt när det gäller "den snälle (?) " Terminatorn Cameron men det finns det ju i T2 också (”I know now why you cry, but it is something I can never do.” (säges med österrikisk brytning )). Serien innehåller även lite nya ideer om hur mördarrobotarna agerar men jag sväljer det trots att jag i vissa fall först blir lite skeptisk när de bryter mönstret som Arnie satte i ”ettan” och Robert Patrick satte i T2. Det är ju ingen Game of Thrones men helt klart sevärd,  Garret Dillahunt är grym som Terminatorn Cromartie OCH Brian Austin Green är med som luttrad kommandosoldat.