Jag kände mig ganska taggad inför
årets varv. Jag hade som mål att trycka mig under 1:30 men eftersom
det var tokvarmt så tänkte jag prova hur det kändes att ligga på
4:10-4:15 tempo men justera ner om det kändes övermäktigt. Jag
kände redan efter ett par kilometer att det inte skulle funka,
värmen tryckte på rejält och efter Elfsborgsbron (6 km) började
jag dra ner på farten ytterliggare. Problemet var att jag dessutom
tappat all taggning och brydde mig verkligen inte. Jag tänkte jag
kunde springa igennom loppet i behagligt tempo.
Vid 8-9 km på andra sidan vattnet
började jag lida mer och mer, det stekte på rejält och motvinden
var helt galen, drog ner ytterligare på farten men började bli lite
knäckt redan här. Började vid 11 km gå en del vid varje
vattenstation för att kunna återhämta mig lite. Kastade även min
keps vilket hjälpte att svalka lite.
Tuffast var det upp för avenyn där
jag tvingades gå flera gånger. Snittade 6 min / km och det kändes
som om benen tänkte lägga av. Gnetade mig upp till den fördömda
statyn där jag stannade och hällde 4 vattenmuggar över huvudet och
blev avspolad av en vänlig man med vattenslang. Nu började molnen
komma lite så kroppen kunde kylas av lite. Efter ännu en
avspolningspaus vid 18 km piggnade jag magiskt till och kunde springa
de sista tre. Helt plötsligt var det ganska kul för första gången
idag.
Sista 1.1 km höll jag otroliga 4:08
för att sprinta in under 1:40. Som helhet ett kvitto på att det är
dags att träna lite. Tiden var min sämsta på mina 6 starter men
jag gissar placeringen (ca 2000 ) ger en tredjeplats bland mina varv.
Slutligen, det var många andra vrak
därute under årets lopp. Jag förvånas över den utspridda ”flytta
dig för helvete” -attityd som finns bland medelmåttiga svenska
manliga löpare. Att man ibland skaver axlarna när det trängs lite
är bara normalt men både jag och andra slutkörda löpare som gick
långt ute till höger eller tvingades ta dricka gående fick knuffar
och armbågar av egoistiska pajasar trots att det är gott om plats
och tid att navigera.