Skumrulle och Smyglöpning

Med Amsterdam maraton två månader bort är jag nu inne i min mest intensiva stretch och balansstyrke –period någonsin. Jag inbillar mig att det går något framåt med höftsmärtan och jag höll upp med löpningen i nästan fyra veckor innan jag i förra veckan fick ett återfall och var tvungen att springa en (!) kilometer.

I går sprang jag 3.5 kilometer med efterföljande ”foam roller -övning” och jag tyckte det ingav lite hopp även om jag var ganska stel efteråt.

Under mina stretchäventyr har jag insett att min rörlighet är under all kritik. Jag har alltid vetat att jag är ovig men att det var så här katastrofalt insåg jag inte. Jag har kollat upp en del fina, till synes triviala yogaövningar på youtube. Dessa har ofta demats av lite smårunda, till synes måttligt atletiska kvinnor men min implementation av dem har trots detta varit mycket komisk och lockat till skratt från de som tvingats titta på eländet.

Foamrollerövningarnas tårframkallande smärta första gången den genomfördes på den dåliga sidan ska jag aldrig glömma. Det gjorde så infernaliskt ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen och bara skrek rakt ut.  Nu efter bara en vecka känns det mycket bättre och jag hoppas att detta ska innebära att jag succesivt kan öka distanserna de närmsta veckorna.

En musikalisk förebild har tystnat

Jag lyssnar i princip alltid på musik när jag tränar (aldrig under lopp). Det är främst musik med bra driv, bra melodier och en krydda aggressivitet som ligger på löparlistan som är under ständig förändring. Ett band som funnits med under i stort sett hela tiden sedan min löparträning började är San Jose kvartetten No Use For a Name. De har legat mig varmt om hjärtat sedan mitten av nittiotalet då nykomlingarna Green Day och till och med de redan då silvriga rävarna Bad Religion låg på listorna under en kort period.

Jag har alltid tyckt att frontmannen Tony Sly haft en fantastisk förmåga att hitta nya smått vemodiga melodier att lägga framför det klassiska punksoundet. Just Slys melodier är det som gör att jag tycker att No Use legat snäppet över de flesta andra band i genren utan att få i närheten av den cred de förtjänat.

Den senaste plattan ”The Feel Good Record of the Year” kom 2008 och stora delar av den har gått varm i musikspelarna under passen sedan dess. Det har ryktats om en ny skiva i ett par år men Tony Sly har skjutit upp den medan han satsat  på sitt sidospår som akustisk speleman. Han spelat in egna soloplattor men också akustiska versioner av No Use for a Name– låtar tillsammans med Joey Cape från bandet Lagwagon.

Tyvärr dog Tony Sly i sömnen den 31 juli i år endast 41 år gammal vilket känns riktigt sunkigt och suger på alla tänkbara sätt.

Jag tipsar nedan om fem schyssta No Use –låtar som jag rekomenderar att köra fina kvalitetspass till.  För er som har svårt för västkustpoppunken så inleder jag med ett bonusspår i form av en akustisk version av låten Under the Garden (som också finns i elektrisk version längre ner). Lyssna och njut...

Under the Garden (Akustisk)

Not your Savior 

 

Feel good song of the year

 

Invincible

Under the Garden

 

The Daily Grind

Plan C

Det har varit ett par fina veckor vädermässigt så det är lite synd att min höft inte vill vara med och leka. Jag försökte med ett tufft intervallpass i torsdags och det kändes rejält i sidan på slutet även om tempot var ok.

En positiv och något ironisk grej är att jag testat ett par härliga pass på cykeln trots att det var det som triggade höftproblemen (kan låta osmart men något måste man ju göra)….Kändes alldeles förträffligt.

Nu lutar det åt att jag förbjuder mig själv att springa i minst en månad så att jag i alla fall kanske ska kunna lufsa igenom Amsterdam Marathon i Oktober.

Som tur är kan jag stilla den värsta abstinensen med intensiv cykelträning. Bara att gilla läget.