lördag 21 april 2012

Grillad i Skrylle

Just det, jag skulle ta det lugnt och springa på 39:xx. Det blev inte så....det var länge sedan jag var så trött som uppför de sista backarna och var lite småknäckt under hela loppet. Men 39:00 blev det så ett av målen nådde jag i alla fall.

När jag springer motionslopp i den mindre skalan brukar jag hamna på plats 1-3 i motionsklassen, denna vetskap brukar jag använda när jag positionerar mig under loppet. Att jag idag om än med lite vacklande form, hamnade på plats nr 10 i denna klass skadade mitt redan dåliga tävlingspsyke. Som vanligt var det inte lika illa i verkligheten som jag tyckte under loppet när jag mest sprang och surade.

Öppnade första kilometern i 3:35 -tempo men blev ändå frånsprungen av kanske ett trettiotal löpare. Justerade ner farten lite de kommande kilometerna och löpare fortsatte att strömma förbi. Skillnaden från tidigare motionslopp var att i princip ingen kom singlande framifrån med andan i halsen efter att ha tokstartat. Jag hade inte heller riktigt samma klipp som i fjol men lade mig på rätt hyfsad fart genom skogarna. Efter ca 5 km kom det äntligen en kille som sprang om som jag kunde lägga mig kloss intill och ”hänga”.

Jag höll mig så nära honom som lagen tillåter fram till sju kilometer där backarna börjar. Här brukar jag kunna plocka en del gubbar. Idag var det dock helt kört, blev omsprungen av tre-fyra till på vägen uppför backarna och när sista backen var avklarad seglade hela gruppen bara ifrån. Jag hade inget att komma med här heller....absolut inget.

Det kändes lite knäckande under loppet att det inte kom en enda positiv kick men i efterhand är jag ganska nöjd ändå även om jag låg 45 sekunder efter förra årets notering.

Kilometertider...förra årets noteringar inom parentes, kanske var det kilometer 1 och 3 som egentligen ställde till det.

3:46 (3:55)
4:00 (3:42)
3:48 (4:05)
4:02 (3:55)
3:53 (3:47)
3:38 (3:40)
3:51 (3:46)
4:18 (4:14)
4:53 (4:40)
2:56 (2:44)


torsdag 19 april 2012

Dags för Skrylle

På lördag är det dags för Skrylleloppet. Egentligen är det helt fel att springa ett millopp nu när jag behöver långpass inför maraton som ju bara är en månad bort men det verkar som om det kommer att bli ganska fint väder så det är svårt att motstå frestelsen. När jag bodde i Lund

vallfärdade jag ofta ut till skogsoasen för att ta mig an milrundan där så det är lite speciellt att återvända dit.

På grund av min tendens att bli dålig när jag tar ut mig maximalt ska jag försöka lägga mig en liten bit under maxtempo för att inte sabba mer av min träning, kanske hitta någon att grilla i de härliga uppförsbackarna på slutet (eller bli grillad kanske). Förhoppningsvis innebär detta att jag kommer in på strax under 40 min.

I förrgår blev det 18 kilometer i ett slags desperat kvällslångpass (eftersom jag kommer missa helgens pass). Det blev högre tempo än förväntat eftersom jag fick känna mig för när min smarte Garmin fick för sig att batteriet var urladdat (trots att den varit på laddning hela dagen).

I kväll luktar det intervaller för första gången på länge.

söndag 15 april 2012

Tillbaks på slätterna

Igår var det äntligen dags att komma igång med maraträningen igen. Solen sken och det var riktigt schyssta förutsättningar. Var fortfarande lite täppt i näsan men bestämde mig för att tre veckors träningsfrånvaro fick vara nog. Jag bestämde mig för att göra ett ”damage control” -pass och drog till med 25 km där jag tänkte lägga mig på 4:35 – 4:40.

Det kändes från 15 k och framåt att det kostat att ta ledigt från långpassen i nästan en månad eftersom det började kännas en del i knä och lårmuskler. Positivt var att jag kunde ligga på måltempot under hela passet utan att behöva trycka på överhuvudtaget.


Urtidskossorna hade flyttat fram positionerna. Jag tyckte att jag hörde dem viska men så fort jag kom över kullen så låtsades de som ingenting

Förhoppningsvis kan jag köra 4-5 långpass till innan Köpenhamn. Målet är fortfarande sub 3:10, det hade suttit fint med 3:05, om det funkar så finns hopp om sub 3 nästa gång.

Och idag då…? Det är ingen galopp uppför trapporna direkt.





tisdag 10 april 2012

Hårdaste delen av maratonprogrammet...

Efter ett tamt comeback –försök i skogsslingorna i måndags får hårdträningen skjutas upp en vecka till. Förkylningen sitter kvar i huvudet (inne i ansiktet , bakom näsan…snett uppe och inne i...) och även om jag inte har ont i halsen så får jag bita i det sura äpplet och se maratonupplägget naggas i kanterna.

Jag är absolut inte van vid sådana här sega och frustrerande störningar. Enligt min träningsstatistik så hade jag två veckors träningsuppehåll våren 2009. Förra året var det endast en hel vecka i sträck som var tom i statistiken och det var veckan efter Lidingö då jag softade, putsade min silvermedalj och drack Sierra Nevada Pale Ale. Med så många år emellan så kanske man ska vara glad att slippa sjukdomar och skador och ta det lugnt ett par dagar till.

måndag 2 april 2012

Förkylt med Ultramarathon Man


Jag hade hoppats att det skulle vara en vanlig liten förkylning så att jag skulle vara tillbaka i helgen men då lade det onda viruset i en ny växel. Längtar till det är slut på den här skiten…brukar inte vara sjuk, så därför får jag gnälla lite, jag vill ju springa.

Kollade in filmen UltraMarathon Man igår. Det är en dokumentär som följer amerikanen Dean Karnazes när han genomförde 50 maraton i 50 stater på 50 dagar. Under en timme och femtio minuter får man följa hans resa i husbilar och på flygplan ständigt lufsande i vått och torrt med entusiastiska anhängare omkring sig. Dean, ett onekligen imponerande exemplar, avslutar den femtionde maran på exakt 3 timmar och att följa hans resa är helt klart sevärd.

Det är lite väl mycket stråkmusik och finstämda pianoslingor när folk genom filmen berättar om Deans storhet. Jag hade också väntat mig att han kanske skulle ha lite fler irriterade ögonblick under vägen. 99% av tiden är han helt sjukt entusiastisk, taggad och sprallig. Han gnäller lite ibland om att han inte får vara för sig själv men jag tycker ju att han borde fått någon slags melt-down under de femtio dagarna. Sen påminner Dean lite om en sympatisk version av White Goodman (Ben Stillers karaktär i Dodgeball) så jag satt och tänkte på det hela tiden. Stiller kanske skulle spela Dean om det någon gång görs en film om honom.